Jag tror pappa har mer resfeber för att jag ska åka härifrån i två månader. Han har pratat om att jag måste skriva en packlista i flera dagar nu, fattar inte varför egentligen. Jag brukar ju AAAALDRIG glömma sånt man behöver ha med sig, som kameraladdare/batteri och trosor och strumpor, eller laddare till mobilen, eller kortläsare, eller jeans, eller tvättsäcken, eller maten, eller datorn, eller hemmanycklarna.
Jag packar de jag kommer ihåg och de jag glömmer de glömmer jag, de är ju ändå inte till mitt ut i ingenstans jag ska.
Oftast.
Den här gången råkar de var fallet. Kanske borde plita ner en packlista ändå...
måndag 28 februari 2011
Snart får jag åka
Snart, snart, snart får jag åka iväg.
På måndag morgon klockan nio ska jag vara i Nikkaluokta. Förhoppningsvis botas rastlösheten.
Rastlösheten börjar tära på mig, eller åtminstone på mina naglar. Jag målade dom i lördags när jag vaknade obarmhärtigt tidigt, i hopp om att jag inte skulle bita sönder dom när dom var röda och fina.
Det fungerade.
På sätt och vis, jag bet inte sönder naglarna. Istället klöste jag bort lacket...
Jag tror jag behöver nå att göra...
På måndag morgon klockan nio ska jag vara i Nikkaluokta. Förhoppningsvis botas rastlösheten.
Rastlösheten börjar tära på mig, eller åtminstone på mina naglar. Jag målade dom i lördags när jag vaknade obarmhärtigt tidigt, i hopp om att jag inte skulle bita sönder dom när dom var röda och fina.
Det fungerade.
På sätt och vis, jag bet inte sönder naglarna. Istället klöste jag bort lacket...
Jag tror jag behöver nå att göra...
söndag 27 februari 2011
lördag 26 februari 2011
Jag vann!
Jag vann båda tidningarnas poängjakt!
Trots att pappa försökte fuska och påstå att han hade tio femmor och därför 50 poäng medan jag hade 29.
Nu var de mest frågor om film, teater och TV vilket inte är pappas ämnen direkt. Men jag tappade fem poäng för att hela klanen Skarsgård var med i Arn-filmerna.
Inte visste jag att de fanns en Bill Skarsgård också...
Men som Hanna sa
– Malin, du kan allt som ingen annan kan. Men du kan inte sånt som alla andra kan. Som hur förlängningen i fotboll fungerar.
Trots att pappa försökte fuska och påstå att han hade tio femmor och därför 50 poäng medan jag hade 29.
Nu var de mest frågor om film, teater och TV vilket inte är pappas ämnen direkt. Men jag tappade fem poäng för att hela klanen Skarsgård var med i Arn-filmerna.
Inte visste jag att de fanns en Bill Skarsgård också...
Men som Hanna sa
– Malin, du kan allt som ingen annan kan. Men du kan inte sånt som alla andra kan. Som hur förlängningen i fotboll fungerar.
Soluppgång
Efter en lätt stressig vecka med långa dagar i skolan och stenhård träning så hade jag tänkt ta sovmorgon nu idag.
Men ni vet hur det är, man går och lägger sig med ett leende på läpparna och den härliga tanken på att man ska få sova tills man vaknar, hur länge som helst, ingen väckarklocka som kommer att ringa alldeles för tidigt. Sen vaknar man halv fem och är klarvaken och kan inte somna om. Hur man än vänder och vrider på sig så går det inte. Klockan fem gav jag upp och satte mig och åt frukost och kollade på soluppgången och väntade på att mina föräldrar skulle logga in på skype så vi kunde köra våran vanliga lördagsmorgonsfrågesport.
Vi gör de varje vecka, NSD och Kuriren har nå som heter poängjakten varje lördag och i flera år har jag och pappa tävlar mot varandra. I början vann pappa, men ju äldre jag blivit så har jag fått fler och fler rätt och nu vinner jag nästan varenda vecka. Åtminstone en omgång, oftast båda.
Kan bero på att de blivit mindre geografi, historia och samhällsvetenskap och mer och mer nöje och kultur och en konstig frågekategori som heter media.
Hoppas på bra frågor den här veckan så jag vinner!
Men ni vet hur det är, man går och lägger sig med ett leende på läpparna och den härliga tanken på att man ska få sova tills man vaknar, hur länge som helst, ingen väckarklocka som kommer att ringa alldeles för tidigt. Sen vaknar man halv fem och är klarvaken och kan inte somna om. Hur man än vänder och vrider på sig så går det inte. Klockan fem gav jag upp och satte mig och åt frukost och kollade på soluppgången och väntade på att mina föräldrar skulle logga in på skype så vi kunde köra våran vanliga lördagsmorgonsfrågesport.
Vi gör de varje vecka, NSD och Kuriren har nå som heter poängjakten varje lördag och i flera år har jag och pappa tävlar mot varandra. I början vann pappa, men ju äldre jag blivit så har jag fått fler och fler rätt och nu vinner jag nästan varenda vecka. Åtminstone en omgång, oftast båda.
Kan bero på att de blivit mindre geografi, historia och samhällsvetenskap och mer och mer nöje och kultur och en konstig frågekategori som heter media.
Hoppas på bra frågor den här veckan så jag vinner!
fredag 25 februari 2011
Me like!
Längesedan nu som jag blivit jättekär i ett klädesplagg, men nu råkade jag bli det,
Kan de bli bättre? Mjukisbyxor och jeans i samma? Ska kolla på dom i morgon när vi far till Birsta. Om de är som riktiga jeans så kanske de blir ett köp. Mina gick sönder tidigare idag, ritsch sa de så sprack dom. Inte i baken som tur är.
torsdag 24 februari 2011
Man bara måste älska skolans skrivare...
Nu har jag lämnat in c-uppsatsen igen igen igen igen igen igen, men nu ska de väl ändå vara för sista gången. *håller tummarna*
Mittuniversitetet måste ha världen bästa tekniknisse. Så är det bara. *ironisk*
Klassen har pratat om att få rengöringsdukar till datorskärmarna för att rengöra dem (vem är det som petar på datorskärmarna egentligen?), när vi frågade tekniknissen om det svarade han
– Nej det blir inga såna, för då måste jag beställa nya när dom är slut.
Euuum nähä, menar du att du behöver beställa nya när dom är slut?! De var ju en nyhet.
Andan från tekniknissen var den samma när en negativscanner (alltså negativ som i gamla kameror, Elina och Hanna ni får googla och ta reda på vad de är, de var innan digitalkamerans tid vettni) efterfrågades, till saken hör att det finns en sådan på skolan så frågan blev snarare om den kunde installeras på en dator. Det gick inte, för då behövde ju tekniknissen installera den. De var hans svar, att då var han tvungen att installera den. Men är inte de tekniknissens jobb?
Idag var de skrivarsystemet som inte fungerade. De drogs printcredits för saker man inte fick ut, och om dom kom ut så gjorde dom de fyra timmar senare.
Ana skrev ut igår kväll, i morse kom papprena ut...
De var kö vid den enda skrivaren som inte hade paperjam så fort man tänkte tanken att skriva ut på den. Kösystemet verkade inte fungera, kalla personerna 1, 2, 3, 4, 5,6 och 7. Person 1 hade väntat i 20 minuter, då kommer person 6's papper ut, som bara väntat i 8 minuter. Sen kom persons 3's papper ut, den kom person 1's papper ut. Tre gånger. Ja ni fattar grejen. Tekniknissen tillkallades och han drog i lite pappersfack, suckade lite och sen skällde han ut oss för att vi inte kan skriva ut på rätt sätt. Sen gick han med orden att de nu fungerade. Det gjorde det, i fem minuter.
Sen var de trassel i den ena skrivaren igen.
De mest sjuka är väl egentligen att från de att du trycker print så försvinner de du vill skriva ut i cyberrymden innan de slutligen landar i skrivaren. Du vet inte om de har fungerat eller inte eftersom inga printcredits dras förrän den kommit ut ur skrivaren och du kan ju inte kolla om dokumentet är i skrivaren eftersom de försvinner från skrivarkön en kvart innan de kommer ut.
Imorgon ska vi skriva ut igen. Nytt kaos.
Om nu tekniknissen tycker de är så jobbigt att fixa med tekniska prylar så ska han väl ändå inte ha de jobb han har?
Mittuniversitetet måste ha världen bästa tekniknisse. Så är det bara. *ironisk*
Klassen har pratat om att få rengöringsdukar till datorskärmarna för att rengöra dem (vem är det som petar på datorskärmarna egentligen?), när vi frågade tekniknissen om det svarade han
– Nej det blir inga såna, för då måste jag beställa nya när dom är slut.
Euuum nähä, menar du att du behöver beställa nya när dom är slut?! De var ju en nyhet.
Andan från tekniknissen var den samma när en negativscanner (alltså negativ som i gamla kameror, Elina och Hanna ni får googla och ta reda på vad de är, de var innan digitalkamerans tid vettni) efterfrågades, till saken hör att det finns en sådan på skolan så frågan blev snarare om den kunde installeras på en dator. Det gick inte, för då behövde ju tekniknissen installera den. De var hans svar, att då var han tvungen att installera den. Men är inte de tekniknissens jobb?
Idag var de skrivarsystemet som inte fungerade. De drogs printcredits för saker man inte fick ut, och om dom kom ut så gjorde dom de fyra timmar senare.
Ana skrev ut igår kväll, i morse kom papprena ut...
De var kö vid den enda skrivaren som inte hade paperjam så fort man tänkte tanken att skriva ut på den. Kösystemet verkade inte fungera, kalla personerna 1, 2, 3, 4, 5,6 och 7. Person 1 hade väntat i 20 minuter, då kommer person 6's papper ut, som bara väntat i 8 minuter. Sen kom persons 3's papper ut, den kom person 1's papper ut. Tre gånger. Ja ni fattar grejen. Tekniknissen tillkallades och han drog i lite pappersfack, suckade lite och sen skällde han ut oss för att vi inte kan skriva ut på rätt sätt. Sen gick han med orden att de nu fungerade. Det gjorde det, i fem minuter.
Sen var de trassel i den ena skrivaren igen.
De mest sjuka är väl egentligen att från de att du trycker print så försvinner de du vill skriva ut i cyberrymden innan de slutligen landar i skrivaren. Du vet inte om de har fungerat eller inte eftersom inga printcredits dras förrän den kommit ut ur skrivaren och du kan ju inte kolla om dokumentet är i skrivaren eftersom de försvinner från skrivarkön en kvart innan de kommer ut.
Imorgon ska vi skriva ut igen. Nytt kaos.
Om nu tekniknissen tycker de är så jobbigt att fixa med tekniska prylar så ska han väl ändå inte ha de jobb han har?
onsdag 23 februari 2011
Photoshopmadness
Idag har jag vart på SVT igen, hann med en tur till Ortvikens pappersbruk, vinterjacka behövdes då inte där inne. Första gången på hela dagen som jag inte frusit, men de var å andra sidan för varmt där inne.
Okej, jag kanske gick åt bilden liiiite väl hårt i Photoshop då...
På vägen hem så gick jag in på Stadium för att kolla på vinterkläder, okej mest gick jag in där för att värma mig. Jag sökte och sökte men kunde inte hitta mellanställ eller lager-två-ställ eller vad det nu kan heta så jag frågade en expedit. Expediter är för övrigt en väldigt sällsynt typ av människa på Stadium här, förvirrade kunder är betydligt vanligare att stöta på. Hittade en som svarade,
– Men du, de är inte säsong för vinterkläder nu!
Jag tackade för mig och gick. Hur kan de inte vara säsong för vinterkläder i februari? Det är minus 20 ute idag, de är ju inte direkt så att man gärna går runt i badkläderna och regnkläderna som den expedit jag hittade höll på att packa upp...
Okej, jag kanske gick åt bilden liiiite väl hårt i Photoshop då...
På vägen hem så gick jag in på Stadium för att kolla på vinterkläder, okej mest gick jag in där för att värma mig. Jag sökte och sökte men kunde inte hitta mellanställ eller lager-två-ställ eller vad det nu kan heta så jag frågade en expedit. Expediter är för övrigt en väldigt sällsynt typ av människa på Stadium här, förvirrade kunder är betydligt vanligare att stöta på. Hittade en som svarade,
– Men du, de är inte säsong för vinterkläder nu!
Jag tackade för mig och gick. Hur kan de inte vara säsong för vinterkläder i februari? Det är minus 20 ute idag, de är ju inte direkt så att man gärna går runt i badkläderna och regnkläderna som den expedit jag hittade höll på att packa upp...
tisdag 22 februari 2011
Allt mellan himmel och jord
Idag har jag stressat och stressat lite mer.
Men nu är jag äntligen hemma och hoppar över träningen, jag orkar helt enkelt inte. Jag har varit riktigt oduktig idag, snabb frukost, ingen lunch och sen middag. Och ingen träning då.
Fast de har varit en rolig dag, är på Mittnytt och gör mitt kortprojekt och de är riktigt roligt, fast de känns lite skumt att vara på TV som stillbildsfotograf.
Jag var med ut på ett jobb om sametingets sammanträde i Sundsvall.
Men nu är jag äntligen hemma och hoppar över träningen, jag orkar helt enkelt inte. Jag har varit riktigt oduktig idag, snabb frukost, ingen lunch och sen middag. Och ingen träning då.
Fast de har varit en rolig dag, är på Mittnytt och gör mitt kortprojekt och de är riktigt roligt, fast de känns lite skumt att vara på TV som stillbildsfotograf.
Jag var med ut på ett jobb om sametingets sammanträde i Sundsvall.
Jag älskar de vackra kläderna, färgerna är ju helt underbara!
Framåt lunch stressade jag vidare mot skolan för ett, förhoppningsvis, sista möte om c-uppsatsen och sen vidare till lektion där våra nytagna bilder från projektet skulle visas. Ja och såklart för att John Kimmich ska få säga hur vi borde fota istället.
Gick över förväntan, jag hade inga porträtt och samma avstånd i alla bilder, och lite annat smått och gott.
John Kimmich eller är de en reinkarnation av Einstein?
Jag fick min blankett från CSN idag, eller egentligen igår, men idag öppnade jag kuvertet. Det var poststämplat i Sundsvall. Typ åtta-niohundra meter härifrån ligger CSNs kontor. DET TOG EN VECKA! Aja nu är de här, jag försökte fylla i det idag, men jag tror man behöver en examen i kärnfysik och ett nobelpris i litteratur för att förstå hur man ska fylla i det.
Jag kände att de började lovande, en tre sidors instruktionspamflett om hur man fyller i blanketten. Dom ville bland annat veta vars jag ska bo under mitt projekt, och då mer precis än campingen i Nikkaluokta. Efter att de var fixat och jag sprungit till Kerstin (inte min mamma, utan världens-bästa-institutionssekreterare-Kerstin) och tagit reda på postnumret till skolan och efter att i expressfart tagit examen i kärnfysik och mutat nobelkommitén att jag skulle få litteraturpriset så är nu blanketten färdig i fylld, jag måste bara ordna fram kuvert och frimärke.
För övrigt hittade jag en kaffemugg, full med kaffe, i kylen. Kaffet var kallt. Jag tror jag behöver semester.
måndag 21 februari 2011
Slutade ju som en bra dag det här
I morgon klockan 8 ska jag vara på SVT och ta tag i mitt tvåveckorsprojektgrej. He blir nog bra.
Jag vet fortfarande inte vars anställningsintervjun är, men jag ska ringa upp killen i mitten av april när exjobbet börjar närma sig sitt slut för att boka en anställningsintervju med honom. Jag gissar på att de har nå med skolfotografi att göra eftersom hans mailadress slutar på @svenskskolfoto.se
Jag vet fortfarande inte vars anställningsintervjun är, men jag ska ringa upp killen i mitten av april när exjobbet börjar närma sig sitt slut för att boka en anställningsintervju med honom. Jag gissar på att de har nå med skolfotografi att göra eftersom hans mailadress slutar på @svenskskolfoto.se
Hej!Viskagöraetttvåveckorsprojektiskolanoch...
Två veckor kvar, sen är de dags för examensprojektet.
Fram tills dess ska vi göra ett kortare fotoprojekt under två veckor här i Sundsvall. De behöver egentligen inte handla om något speciellt, bara de är ett fotoprojekt.
De fick gärna vara nå liknande som de man gör under examensprojektet.
Jag hittade inga renskötare i Sundsvall, okej jag kanske inte gjorde nån jättebra research på det hela eftersom jag gärna ville hålla mig inom promenadavstånd från lägenhet, pga den ickefungerande spolarvätskedelen i min bil.
Så jag försöker få kontakt med nån ansvarig människa på SVT Mittnytt för att göra ett projekt där. Jag kan ju alltid motivera det med att de var där jag fick upp ögonen för hur kul de är att jobba med TV.
Just nu väntar jag på att chefen där ska ringa upp och under tiden funderar jag på hur jag ska formulera mitt ärende.
– Hej jag heter Malin Haarala och läser sista året på bildjourutbildningen på Mittuniversitetet och vi ska göra ett kort fotoprojekt under två veckor.
–Vad ska ni göra med det sen?
–Jaaaa, ingenting tror jag. Vi gör det egentligen bara för att våran lärare ska få dissa vårt sätt att arbeta.
Hur knäppt låter inte det? Men vad ska man svara på frågan om vad vi ska göra med det sen?
När jag ringer lär de i och för sig låta mer i stil med;
–HejJagheterMalinochläserbildjourutbildningenpåmittuniversitetetochundraromjagkangöraetttvåveckors...
–Ursäkta men jag uppfattade inte vad du sa där?
Hoppas hon ringer snart så jag kan laga lunchmiddag och traska iväg till gymmet. Mitt nya liv så täckbyxorna ska sitta lite bättre när jag far till Nikka.
Gymmet varje dag, styrka ena dagen och kondition nästa och växla så. Igår var de styrka så idag blir de löpbandet i en timme.
Det börjar kännas i kroppen, igår kunde jag inte sova för att mina muskler värkte så.
Ska man vara fin får man lida pin.
Fram tills dess ska vi göra ett kortare fotoprojekt under två veckor här i Sundsvall. De behöver egentligen inte handla om något speciellt, bara de är ett fotoprojekt.
De fick gärna vara nå liknande som de man gör under examensprojektet.
Jag hittade inga renskötare i Sundsvall, okej jag kanske inte gjorde nån jättebra research på det hela eftersom jag gärna ville hålla mig inom promenadavstånd från lägenhet, pga den ickefungerande spolarvätskedelen i min bil.
Så jag försöker få kontakt med nån ansvarig människa på SVT Mittnytt för att göra ett projekt där. Jag kan ju alltid motivera det med att de var där jag fick upp ögonen för hur kul de är att jobba med TV.
Just nu väntar jag på att chefen där ska ringa upp och under tiden funderar jag på hur jag ska formulera mitt ärende.
– Hej jag heter Malin Haarala och läser sista året på bildjourutbildningen på Mittuniversitetet och vi ska göra ett kort fotoprojekt under två veckor.
–Vad ska ni göra med det sen?
–Jaaaa, ingenting tror jag. Vi gör det egentligen bara för att våran lärare ska få dissa vårt sätt att arbeta.
Hur knäppt låter inte det? Men vad ska man svara på frågan om vad vi ska göra med det sen?
När jag ringer lär de i och för sig låta mer i stil med;
–HejJagheterMalinochläserbildjourutbildningenpåmittuniversitetetochundraromjagkangöraetttvåveckors...
–Ursäkta men jag uppfattade inte vad du sa där?
Hoppas hon ringer snart så jag kan laga lunchmiddag och traska iväg till gymmet. Mitt nya liv så täckbyxorna ska sitta lite bättre när jag far till Nikka.
Gymmet varje dag, styrka ena dagen och kondition nästa och växla så. Igår var de styrka så idag blir de löpbandet i en timme.
Det börjar kännas i kroppen, igår kunde jag inte sova för att mina muskler värkte så.
Ska man vara fin får man lida pin.
"Hej! Är du på väg söderut så vi kan träffas för en anställningsintervju?"
Det mailet damp ner i min inkorg idag, min första tanke var: Oj! Vilket av de tusentals jobb jag sökt pratar snubben om?
Efter ett lätt skrattanfall där jag tyckte de var absurt att jag inte ens vet vilket jobb snubben pratar om så mailar jag tillbaka att nej jag är inte på väg söderut, men att de säkert går att ordna.
Undrar i vilken stad jag ska på intervju...
Undrar vad de är för jobb jag sökt...
Undrar vad de är för jobb jag sökt...
CSN CSN CSN
Alltså jag har lite funderingar om CSN och dess arbetsmetoder.
Såhär står de på wikipedia;
Centrala studiestödsnämnden (CSN) är en myndighet under Utbildningsdepartementet med säte i Sundsvall. Det finns 15 lokalkontor i Sverige varav två är servicekontor samt ett kundcenter, lokaliserat i Kiruna. Antal anställda är drygt 1000.
Okej alltså finns de drygt 1000 anställda på denna extremt byråkratiska myndighet. I och för sig är dom ju utspridda på rätt många orter, men fortfarande dom är tusen anställda.
Hur kan de ta tusen personer EN VECKA att skicka ut en blankett?
Den ska tas ur högen, kanske att dom skriver ut den, vad vet jag, sen ska den sättas i ett kuvert, på kuvertet ska dom skriva mitt namn och kanske frankera det. Men jag gissar att dom som alla andra myndigheter har färdigt frankerade kuvert. Så de är alltså TRE moment dom måste göra för att få iväg den till mig.
Och jag förstår inte hur de kan ta en vecka.
Jag vet inte exakt varifrån dom skickar blanketten, skulle inte förvåna mig om den kommer från kontoret i Sundsvall.
När jag här tidigare i vinter skulle skicka in ett intyg till CSN så skulle det skickas till Strömsund. Varför skulle jag skicka det dit?
Håller tummarna för att min blankett kommer snart så jag kan skicka in min ansökan om merkostnadslån.
Såhär står de på wikipedia;
Centrala studiestödsnämnden (CSN) är en myndighet under Utbildningsdepartementet med säte i Sundsvall. Det finns 15 lokalkontor i Sverige varav två är servicekontor samt ett kundcenter, lokaliserat i Kiruna. Antal anställda är drygt 1000.
Okej alltså finns de drygt 1000 anställda på denna extremt byråkratiska myndighet. I och för sig är dom ju utspridda på rätt många orter, men fortfarande dom är tusen anställda.
Hur kan de ta tusen personer EN VECKA att skicka ut en blankett?
Den ska tas ur högen, kanske att dom skriver ut den, vad vet jag, sen ska den sättas i ett kuvert, på kuvertet ska dom skriva mitt namn och kanske frankera det. Men jag gissar att dom som alla andra myndigheter har färdigt frankerade kuvert. Så de är alltså TRE moment dom måste göra för att få iväg den till mig.
Och jag förstår inte hur de kan ta en vecka.
Jag vet inte exakt varifrån dom skickar blanketten, skulle inte förvåna mig om den kommer från kontoret i Sundsvall.
När jag här tidigare i vinter skulle skicka in ett intyg till CSN så skulle det skickas till Strömsund. Varför skulle jag skicka det dit?
Håller tummarna för att min blankett kommer snart så jag kan skicka in min ansökan om merkostnadslån.
söndag 20 februari 2011
Hur många gånger ska jag göra samma misstag?
Jag gjorde det första gången på syslöjden i trean eller fyran eller så, jag gjorde de igen när jag flera år senare satte mig vid en symaskin igen. Jag gissar på att jag gjort samma misstag varje gång jag satt mig ner för att sy något. Det finns en anledning till att jag i normala fall håller mig till att virka.
Virka har jag ju gjort även denna gång, det började som ett stort projekt, att göra en filt. Nu bidde de ingen filt, det bidde de ett laptopfodral. Eller ja det ska bli, så fort jag sytt ihop alla lapparna som jag virkat. De är här mitt misstag kommer in i bilden, jag började så fint att sy ihop mina lappar och hann få ihop två stycken, men då ser jag det. Jag har vänt ena lappen med baksidan uppåt...
Om jag ska utelämna svordomarna så sa jag nog inte så mycket mer.
lördag 19 februari 2011
a watched pot never boils
Varför går tiden så sjukligt sakta?
De enda jag vill är att klockan ska gå lite fortare så de kan bli läggdags snart så det blir i morgon och så i morgon blir i övermorgon när man får nå att göra igen!
Ibland hatar jag verkligen helger.
För övrigt har jag sjukt mycket träningsvärk och imorgon blir det gymmet igen, men vad gör man inte för att täckisarna ska sitta liiiiiiite bättre?
De enda jag vill är att klockan ska gå lite fortare så de kan bli läggdags snart så det blir i morgon och så i morgon blir i övermorgon när man får nå att göra igen!
Ibland hatar jag verkligen helger.
För övrigt har jag sjukt mycket träningsvärk och imorgon blir det gymmet igen, men vad gör man inte för att täckisarna ska sitta liiiiiiite bättre?
fredag 18 februari 2011
Stackaren
Jag såg på nyheterna i morse om en kines som hade ett knivblad i huvudet. I fyra år utan att någon upptäckte det.
Han hade gått till läkaren i fyra år för han hade sån huvudvärk. Men ingen upptäckte att han hade ett knivblad i huvudet.
Vad sa läkarna egentligen? –Neeeej, vi hittar inget som är fel. I lite samma stil som Hanna hade när hunden inte var hemma.
Jag kan känna den stackarns killens frustration. Jag tror alla som varit i kontakt med den svenska sjukvården kan känna samma frustration. Frågan är om inte den stackarens läkare har typ studerat den svenska sjukvården och av någon konstig anledning tyckt att den var bra? Eller det kanske var en svensk läkare som lärt sig landstingets tanke att varje patient (kund) är en kostnad? Eller så kanske läkaren var från kina men utbildat sig i Sverige?
Vad sa läkarna när dom till slut hittade ett knivblad i huvudet på den stackars kinesen? – Eeeeu, du, du har en kniv i huvudet.
Min nästa fråga är, borde inte kinesen ha märkt när knivbladet kom in dit?
Han hade tydligen varit i bråk med någon annan kille, borde inte någon inblandad ha funderat på vars knivbladet tog vägen?
Jag vet inte hur akutsjukvården fungerar i kina, egentligen vet jag inte hur den fungerar här heller, men efter att ha tittat på TV-program i stil med SOS Gute och Sjukhuset så verkar dom röntga patienter på akuten. Jag kan tänka mig att om någon kom in på akuten med ett sår i huvudet efter att ha varit med i ett slagsmål så skulle man per automatik röntga huvudet ur alla möjliga vinklar. Borde man inte då se att de finns något skumt i killens skalle som inte borde vara där? Typ ett knivblad?
Han hade gått till läkaren i fyra år för han hade sån huvudvärk. Men ingen upptäckte att han hade ett knivblad i huvudet.
Vad sa läkarna egentligen? –Neeeej, vi hittar inget som är fel. I lite samma stil som Hanna hade när hunden inte var hemma.
Hanna och hunden
Jag kan känna den stackarns killens frustration. Jag tror alla som varit i kontakt med den svenska sjukvården kan känna samma frustration. Frågan är om inte den stackarens läkare har typ studerat den svenska sjukvården och av någon konstig anledning tyckt att den var bra? Eller det kanske var en svensk läkare som lärt sig landstingets tanke att varje patient (kund) är en kostnad? Eller så kanske läkaren var från kina men utbildat sig i Sverige?
Vad sa läkarna när dom till slut hittade ett knivblad i huvudet på den stackars kinesen? – Eeeeu, du, du har en kniv i huvudet.
Min nästa fråga är, borde inte kinesen ha märkt när knivbladet kom in dit?
Han hade tydligen varit i bråk med någon annan kille, borde inte någon inblandad ha funderat på vars knivbladet tog vägen?
Jag vet inte hur akutsjukvården fungerar i kina, egentligen vet jag inte hur den fungerar här heller, men efter att ha tittat på TV-program i stil med SOS Gute och Sjukhuset så verkar dom röntga patienter på akuten. Jag kan tänka mig att om någon kom in på akuten med ett sår i huvudet efter att ha varit med i ett slagsmål så skulle man per automatik röntga huvudet ur alla möjliga vinklar. Borde man inte då se att de finns något skumt i killens skalle som inte borde vara där? Typ ett knivblad?
torsdag 17 februari 2011
Snö, snö, snö och ännu mera snö
PANIK! KAFFET ÄR SLUT!
Jag vaknade upp på fel sida imorse och kände att en kopp kaffe hade varit välbehövligt. Men det var slut. Bara bita ihop och dricka te istället. Dagen flöt väl på i någorlunda och jag var och gymmade och hade handledarmöte IGEN om den jävlaskithelvets-c-uppstasen.
SEN fick jag äntligen åka och köpa kaffe.
Men som ni vet har de snöat sen igår morse.
Jaa alltså någonstans under snön är Röda Faran
Måste säga att de äckliga snabbkaffet smakade riktigt gott när jag väl kom hem igen och fick koka mig en kopp =)
Nu räcker det tycker jag!
Nu har det snöat i ett dygn, jag överdriver inte. Det har verkligen snöat i ett helt dygn. Jag lovar. Ett helt dygn.
Igår morse sa jag till pappa, du skulle se så fina snöflingor det kommer här. Sen har det liksom inte slutat komma fina snöflingor, de har har bara fortsatt att vräka ner mer och mer och mer och de vräker fortfarande ner snö.
Kung Bore, det räcker nu!
Vi har nog med snö nu, vi behöver verkligen inte mer snö nu!
Jag måste ut med bilen idag, frågan är hur inskottad Röda Faran är? Men de har snöat puder i ett dygn så kanske man skulle kunna blåsa av snön från bilen...
Idag fyller Skolfröken 40 år! HippHippHurraHurraHurra! Hoppas du får en kanondag!
tisdag 15 februari 2011
Jag saknar Moppo
Jag vart lite sugen på att köra skoter när jag skummade igenom mina bilder här nu, men så snubblade jag över den här bilden och jag påmindes genast om hur de brukar sluta när jag kör skoter...
Jag saknar min gamla pålitliga moppe Moppo!
Stannade han var he bara att springa igång han, inte sant Anna?
Stannade han var he bara att springa igång han, inte sant Anna?
måndag 14 februari 2011
Blommor
Jag satt och gnällde lite på msn om att alla andra fick blommor på alla hjärtans dag och att jag också ville ha blommor på alla hjärtans dag och fick då det här av världens bästa Panda!
Världens bästa Panda fyller för övrigt år idag! STORT GRATTIS på 23årsdagen!!
Underhållning på SJ-vis
Ni vet den där rastlösheten, ibland får den mig att göra konstiga saker. Som att för ro skull söka tågresor på SJ.
Jag har tidigare varit med om underhållande reseförslag på SJ, jag skulle hem till Luleå härifrån Sundsvall och sökte på den rutten på sj.se och fick förslaget att åka tåg till Gnarp (söder om Sundsvall) och därifrån ta en lokalbuss till Sundsvalls busstation för att därifrån ta buss 100 till Luleå. Till saken hör att jag villa åka tåg för att slippa åka med buss 100. Jag har bloggat om det tidigare.
När jag gjorde praktik i Stockholm och skulle hem på 60års fest så blev ytterst förvånad när jag fick upp ett förslag från SJ om att ta ett dagtåg, nyfiken som jag är så kollade jag in det och fick upp förslaget att åka X2000 till Gävle för att där byta till X-trafiks tåg till Sundsvall och för att sen ta mig vidare till Luleå med buss 100. Jippi. Den gången var pappa en ängel och köpte flygbiljetter åt mig eftersom förseningsprognosen såg dålig ut.
Nu till den resa jag fick upp idag, jag kollade en massa roliga resor och fick en massa vanliga tråkiga reseförslag och började istället kolla upp vilken var den längsta restid jag kunde hitta om jag skulle åka från Stockholm och kom fram till att de tog längst tid mellan Stockholm och Kiruna. Nattåget tar ju sin still tid, de fattar ju jag med, man åker halv 6 på eftermiddagen och anländer strax efter 10 på morgonen. Men de fanns ett resealternativ som faktiskt tog längre tid, 45 minuter från ett helt dygn.
Jag har tidigare varit med om underhållande reseförslag på SJ, jag skulle hem till Luleå härifrån Sundsvall och sökte på den rutten på sj.se och fick förslaget att åka tåg till Gnarp (söder om Sundsvall) och därifrån ta en lokalbuss till Sundsvalls busstation för att därifrån ta buss 100 till Luleå. Till saken hör att jag villa åka tåg för att slippa åka med buss 100. Jag har bloggat om det tidigare.
När jag gjorde praktik i Stockholm och skulle hem på 60års fest så blev ytterst förvånad när jag fick upp ett förslag från SJ om att ta ett dagtåg, nyfiken som jag är så kollade jag in det och fick upp förslaget att åka X2000 till Gävle för att där byta till X-trafiks tåg till Sundsvall och för att sen ta mig vidare till Luleå med buss 100. Jippi. Den gången var pappa en ängel och köpte flygbiljetter åt mig eftersom förseningsprognosen såg dålig ut.
Nu till den resa jag fick upp idag, jag kollade en massa roliga resor och fick en massa vanliga tråkiga reseförslag och började istället kolla upp vilken var den längsta restid jag kunde hitta om jag skulle åka från Stockholm och kom fram till att de tog längst tid mellan Stockholm och Kiruna. Nattåget tar ju sin still tid, de fattar ju jag med, man åker halv 6 på eftermiddagen och anländer strax efter 10 på morgonen. Men de fanns ett resealternativ som faktiskt tog längre tid, 45 minuter från ett helt dygn.
Jag tror, om jag nu skulle åka tåg mellan Stockholm och Kiruna, att jag tar de gamla hederliga nattåget. Det finns ett liknande resealternativ för att ta sig ner till Stockholm igen. Men då får du inte se Pajala, utan Östersund.
söndag 13 februari 2011
INTE-lligens
Jag pratar med pappa på Skype, och i bakgrunden skäller Valle min hund. Han tycker om att jaga solkatter, nu lyser tydligen solen in på väggen och de blir något som då ser ut som en enorm stillastående solkatt. Så nu beter han sig som en idiot och klättrar på väggen och skäller som en idiot, allt för att fånga den där enorma solkatten.
Han visar sin enorma INTE-lligens även på nyårsafton då han jagar raketerna. Även om dom är på TVn.
Rastlös igen igen igen igen igen igen. Igen
JAG ÄR RASTLÖS!
Om någon nu skulle ha missat det.
Det liksom kliar i fingrarna, jag vill bort härifrån. Jag vill göra något nytt, nå roligt, misslyckas och prova igen.
Var ett hyfsat roligt äventyr att ta sig upp på Södra Berget i fredags, och sen ta sig ner därifrån. De däremellan var väl sådär, föreläsningar liksom.
Skotta ut bilen, faktiskt inte alls jobbigt, mest bara skojjigt. De liksom botade rastlösheten i fem minuter. Jag insåg där och då att man inte ska parkera längst in närmast snöhögen, sen kom jag inte ihåg de när vi kom ner igen för jag parkerade på samma ställe.
Om någon nu skulle ha missat det.
Det liksom kliar i fingrarna, jag vill bort härifrån. Jag vill göra något nytt, nå roligt, misslyckas och prova igen.
Var ett hyfsat roligt äventyr att ta sig upp på Södra Berget i fredags, och sen ta sig ner därifrån. De däremellan var väl sådär, föreläsningar liksom.
Skotta ut bilen, faktiskt inte alls jobbigt, mest bara skojjigt. De liksom botade rastlösheten i fem minuter. Jag insåg där och då att man inte ska parkera längst in närmast snöhögen, sen kom jag inte ihåg de när vi kom ner igen för jag parkerade på samma ställe.
Bilen innan vi skottade ut den.
Men rastlösheten kom tillbaka, i några sekunder sen var de bara att börja asgarva och skaka fram på Sundsvalls gator för att plocka upp Monkan på stationen.
De var som att köra ute på ett skoterspår eller nå. Förutom att de i var och vartannat hörn gömde sig en gångtrafikant som skulle över på ett övergångställe och som hade noll förståelse för att bilarna inte såg dom komma.
Sen började det roliga, ta sig upp till Södra Berget.
Jag har varit upp dit förut, men jag åkte och la inte mörke till hur vi tog oss dit. Så peppad av Monkan som kört upp dit på sina körlektioner påbörjade vi vår färd upp för djävulsbackar och helvetskurvor och dödssvängar. Var väl egentligen inte värre än att köra upp på Dundret. Förutom att de var sommar när jag var upp på Dundret, nu var de dagen efter snöstorm.
Kul hade vi och jag peppade Rödan Faran med ord som, duktig bil, duktig bil samtidigt som jag var jävligt lätt på gasfoten.
Vi kom faktiskt en bra bit upp på berget, innan vi stötte på problem. Vi mötte en lastbil i en hårnålskurva. Jag var tvungen att stanna, de sista jag ville göra, och såklart så kom inte därifrån sen. Vi fick backa en bit tills de vart lite planare och sen försiktigt försiktigt börja ta oss uppåt igen.
Vi kom upp utan mer problem och jag skämdes väl litesådär eftersom jag ju tycker att en av de saker jag är riktigt bra på är just bilkörning. (Själv tycker jag ju att jag är bättre på de än på att fota.)
Men jag blev på bättre humör när jag fick veta att flera i klassen hade fått knuffa upp bilarna.
Rastlösheten infann sig på mässan och jag hade svårt att sitta still, satt och vickade på foten så min stolgranne blev lätt galen.
Den botades igen när vi skulle hitta igen bilen. De kändes som om parkeringen såg annorlunda ut, kan ha varit att plogen hade varit där under tiden. Hur som helst så hittade vi bilen, och påbörjade nerfarten. De borde ju ha gått som smort, bromsa lagom och rulla ner liksom. Bara det att Röda Faran inte gillar de där med tomgångskörning, ett flertal gånger fick jag motorstopp och fick starta om bilen. Sista gången mitt i en korsning där vi skulle ha svängt, men på grund av motorstoppet så fortsatte vi rakt fram rätt in i ett miniäventyr. Efter lite svängande hit och dit så hamnade vi rätt och kom hem. Sen var den där igen, rastlösheten.
Jag kan inte beskriva känslan, de liksom kryper i fingrarna, i tårna och i knäna. Dagdrömmarna avlöser varandra och jag hamnar här och bloggar om min rastlöshet.
Just nu har jag ändå nåt att se fram emot, projektet. Jag ska ut till fjällen.
Jaaaa, jag som aldrig brukar ta mig längre än ut på isen nedanför mamma och pappa eller ut i nån slalombacke. Så de blir något av ett äventyr. SKOJ! Samtidigt som fegisen i mig börjar växa och skriker vad jag gett mig in i. MEN äventyraren och rastlösheten i mig gör att jag verkligen ser fram emot det.
För övrigt tycker jag att Sundsvall har tråkig fantasi, döpa berget på norra sidan om stan till Norra Berget och berget på södra sidan om stan till Södra Berget känns ju astråkigt.
lördag 12 februari 2011
Höjdar helg
I perioder har jag inte bloggat så mycket, då har jag fått kommentarer om att uppdatera. Igår uppdaterade jag ovanligt mycket och då fick kommentarer om att jag hade bloggade mycket ;) Bloggar jag lagomt idag då med endast en uppdatering?
Jag har en riktig toppenSundsvallshelg i vanlig ordning och påbörjat ett jätteprojekt, jag ska virka ett lapptäcke.
Idag har jag gjort fyra lappar, men den första fick jag göra om en miljon gånger innan jag kom på tekniken. Men nu har jag kommit på det hela, fast dom är rätt skeva...
Nu fortsätter min toppenSundsvallshelg med en kopp kaffe och melodifestivalen.
Känns som om de här med Marie Särneholts felsägning i Luleå förra veckan har blivit liiiite överdriven när både Let's Dance och Marie Särneholt själv driver med den. Jag kan se kaoset i Melodifestivalenteamet när de igår efter deras genrep insåg att Let's Dance driver med dom på samma sätt som dom själva tänkt göra...
Inte blev de så när Gry Forsell gjorde ett ännu större misstag i körslaget förra våren.
Våran, eller Vinnare V75s, eller snarare Dejvids, idé om att driva med Dolph Lundgrens iskrossargrej förra året var roligare. Speciellt för mig som fick leta reda på frigoliten och måla den. Sen såg jag de hela ju bara på TV, men de såg rätt skojjigt ut när Johan slog sönder frigoliten på riktigt Doplh-manér.
Jag saknar att jobba på TV, på vilket annat jobb får man stå ute på en snöig altan och måla frigolit svart? Eller fara runt i Stockholm och leta Jenka en söndagmorgon eller fara runt och leta en basker och en baguette en annan söndagmorgon?
Jag ska väl egentligen inte gnälla på hur tråkigt Sundsvall är, jag har ju själv valt det. Jag har helt enkelt inte råd med nå annat än kaffe och melodifestivalen efter att ha köpt täckjacka, täckbyxor och underställ tidigare i veckan, och det är inte färdig handlat än måste tydligen ha ett mellanställ också och en vindtät mössa och minneskort och batteri till kameran och...
Nää nu ska jag ta och virka mig en lapp till till mitt täcke.
fredag 11 februari 2011
Rastlös igen
Jag vet inte, men jag är rastlös igen. Jag försöker dagdrömma mig bort, bort från rastlösheten. Så idag har jag hunnit med både London och Paris, några (långsamma vingliga) åk i backarna i Björkliden och en roadtrip med roliga Anna och Emma, fast vi kom aldrig fram någonstans. Fast de är väl själva poängen med en roadtrip...
Här är lite blandade bilder jag hittade medan jag rastlöst bläddrade igenom mitt bildarkiv.
Pappa i traktorn i fjolvinter
Sommar (?) på Pite Havsbad
Treehotel i Harads. Vi fick inte sova i de osynliga huset eftersom de regnade in när the New York Times sov där. vi fick sova i ett hotellrum som hängde i tre träd och är större än min lägenhet...
Håkan på Kirunafestivalen
Renrace på Jokkokks marknad
Vakt vid slottet
Luleåspelen
Sommar hade vart najs, de här är Hanna på Storsand
Tidsresenärer?
De äldre delarna av Hedenströmmarna for till Kungliga huvudkommunen i morse, jag och pappa började fundera på om deras flygplan kommit ner på Arlanda eller om deras plan kommit ner på en flygplats där de inte var snöoväder. För att kolla upp det så gick jag in och kollade ankommande flyg till Arlanda och fick uppe en tavla över det. Hedenströmmarnas flyg gick 05.50 från Luleå. Något sådan hittade jag inte, de första plan som lyft från Luleå avgick enligt tavlan 07.30 och landade på Arlanda 07.05. Bra gjort SAS.
Äntligen lite mer snö!
I flera dagar har kvällstidningarna pratat om den hemska snöstormen som skulle dra in här över, jag tog det inte på riktigt allvar för i förra veckan skulle de dra in ett snöoväder som skulle ge 20 cm snö, eller nå i den stilen i alla fall. Hur som helst så kom de kanske 4cm snö, den gången. Den här gången hade kvällstidningarna rätt, de kom 20 cm snö och det stormade. Nu har de slutat snöa här, men längre söderut verkar de fortfarande vara problematiskt, i Stockholm går inga bussar och alla olika typer av tåg går oregelbundet. För första gången i mitt liv är jag glad att jag inte är i Stockholm.
Jag kan fortfarande känna mina frusna tår där jag stod och väntade på att SL skulle komma på något bra sätt att ta mig till centralen, inte bara mig utan alla de hundratals människor som kom till Alvik. Jag hör hur jag bönade och bad SVTs reporter att jag skulle få åka med till Gärdet, jag måste in till TV4 med ett band innan klockan 16, snälla snälla snälla. Jag tror dom lämnade mig eftersom jag kom från den konkurrerande kanalen. Jag känner fortfarande pulsen när jag försökte komma först fram till de taxibilar som fanns i Alvik.
Jag känner fortfarande lättnaden när jag fick sätta mig på bussen och då visste att jag inte var mer än 30 minuter från TV4-huset. Lättnaden när jag fick se Fille komma ner och släppa in mig och flina åt mig.
Jag är glad att jag inte är i Stockholm idag. Jag är faktiskt till och med glad att det kommit snö, för nu får jag sopa av bilen och skrapa rutan, vilket kommer att rengöra min bilruta! Helt fantastiskt, nu kommer jag se genom rutan igen. Jippi!
Jag kan fortfarande känna mina frusna tår där jag stod och väntade på att SL skulle komma på något bra sätt att ta mig till centralen, inte bara mig utan alla de hundratals människor som kom till Alvik. Jag hör hur jag bönade och bad SVTs reporter att jag skulle få åka med till Gärdet, jag måste in till TV4 med ett band innan klockan 16, snälla snälla snälla. Jag tror dom lämnade mig eftersom jag kom från den konkurrerande kanalen. Jag känner fortfarande pulsen när jag försökte komma först fram till de taxibilar som fanns i Alvik.
Jag känner fortfarande lättnaden när jag fick sätta mig på bussen och då visste att jag inte var mer än 30 minuter från TV4-huset. Lättnaden när jag fick se Fille komma ner och släppa in mig och flina åt mig.
Jag är glad att jag inte är i Stockholm idag. Jag är faktiskt till och med glad att det kommit snö, för nu får jag sopa av bilen och skrapa rutan, vilket kommer att rengöra min bilruta! Helt fantastiskt, nu kommer jag se genom rutan igen. Jippi!
Tunnelbanestationen i Råcksta.
torsdag 10 februari 2011
Vår
Jag längtar till våren, min vår, inte stockholmsvår med spirande vårblommor och kaffe på uteservering i april. De är också väldigt trevligt, men just nu när jag sitter inlindad i en filt och gömmer mig för den av kvällstidningarna så omtalade snöstormen så längtar jag till min vår. De är faktiskt rejäl snöstorm, man ser inte ens till Norra Berget, och i vanliga fall är Norra Berget de dominanta inslaget i min utsikt.
Här kommer några vårbilder, inte jättebra redigerade, men de får duga för nu.
Här kommer några vårbilder, inte jättebra redigerade, men de får duga för nu.
Hrm hur var de där med grimarser och julklappar Kalle?
Man blir lite blöt, men de är skoj!
Brorsan var dum och lånade ut sin egen skoter, så han fick ta den som blev över...
Är du kvar?
Såhär gick de för Elina som inte höll i sig...
Alexander höll sig åtminstone kvar
Men han var rätt snöig när de stanande
Hur var de nu, enda som skiljer pojkar och män åt är priset på deras leksaker?
Alexander provade snöskor, och var riktigt nöjd med dom. Fast de var ju inte direkt nån snö där han provade dom...
Mmmm grillad korv!
Stor familj, stor bra och mycket korv!
Här är vi!
Kallt, kallare kallast.
För er som inte fattar vad jag pratade om i förra inlägget så är Nikkaluokta den plats som vädermänniskorna på TVn alltid nämner när de pratar om den plats som har haft kallast i landet.
I morse sa Väder-Peter såhär; ... och i Nikkaluokta var det minus 37 grader i natt.
Dit ska jag och göra mitt examensprojekt.
I morse sa Väder-Peter såhär; ... och i Nikkaluokta var det minus 37 grader i natt.
Dit ska jag och göra mitt examensprojekt.
Vi-ska-äta-ni-ska-laga
Jag är full av konstiga kunskaper ibland, men det finns vissa saker jag inte kan. Som att placera Kebnekaise på kartan. Hade jag haft en kartbok hade jag kollat upp Kebnekaise i registret och letat reda på det med hjälp av bokstäver och siffror och rutor precis som Roffe lärde oss när vi gick i fyran.
Men nu har jag ingen kartbok, bara en ajfån, inte så bara det heller, men som kartbok var den väl lite sisådär.
Jag knapprade in Kebnekaise, och den svarade med att meddela mig att adressen inte fanns.
Så dålig är inte ens jag på geografi, jag vet ju åtminstone att Kebnekaise existerar, de har jag lärt mig av samma Roffe som nämnts tidigare.
Något jag listat ut senare, troligtvis med hjälp av Lillis och hennes tid på frilufts, är att Nikkaluokta ligger i närheten av Kebnekaise. Så jag knapprade in Nikkaluokta i min ajfån och den hittade det! Först trodde jag att den hade fått fram fel Nikkaluokta, för den hittade det i Gällivare.
Men å andra sidan, hur många Nikkaluokta kan det finnas? Jag bestämde mig för att det var rätt ställe och tänkte jag skulle ta reda på hur långt från Kiruna det ligger, de var då jag såg de gulligaste min ajfån någonsin gjort, såhär beskriver den adressen: Nikkaluokta, Landsbygden, Gällivare.
För att knyta an rubriken till texten så som vi nu lärt oss under tre år här i Sundsvall så är den enda geografin jag verkligen minns att Roffe lärde oss Vi ska Äta Ni ska Laga, de var jätteviktigt att kunna. Jag passerade en av dessa stora floder när vi var på bilsemester en gång, och jag fattade inte varför jag skulle kunna dom. Den var ju mindre än Sunderbybäcken. Hänger ni inte med? Viskan, Ätran, Nissan och Lagan. De stora floderna som avvattnade det Småländska höglandet eller hur det nu var.
Snacka om besvikelse.
onsdag 9 februari 2011
Idag har vi lärt oss...
jaaaa... vi har lärt oss... öum... eeeeeh...äääääuuuum... vi har lärt oss att de bilder som säljer är bilder som är tagna i motljus och innehåller nå rött.
Over and out! That's it. Ändå har vi varit i skolan mellan 9 och 15...
Så är de min klass som består av ett gäng dumbommar eller är de dålig planering av lärarna?
Over and out! That's it. Ändå har vi varit i skolan mellan 9 och 15...
Så är de min klass som består av ett gäng dumbommar eller är de dålig planering av lärarna?
tisdag 8 februari 2011
Tillbaka till verkligheten
Jag har min lila blommiga bag på sängen och rullar ner kläder i den, väljer ut en bok, hämtar necessären och konstaterar än en gång att jag borde rensa den. Men jag lägger ner den i väskan, mellan lite kläder i hopp om att inget i den ska gå sönder. Jag packar ner ett par finare skor, bara i fall att. Packar upp dom igen och konstaterar att om jag ska tänka ifall att så borde jag också packa ner min fjällräven parkas och en bikini, bara ifall att. Hämtar lite mer kläder, underkläder, massor med strumpor. Nu är jag klar. Men jag känner att jag glömt något, funderar och kommer fram till att jag glömt negelsax och skavsårsplåster. Vis av erfarenhet packar jag också ner en rulle sporttejp. Skavsår är min specialitet, bäst att gardera sig.
Jag vankar oroligt av och an, i väntan på att klockan är dags att åka iväg mot flygplatsen. Kommer på att min väska är bra stor, tar fram en mindre och börjar om. Rullar om alla kläder, ännu hårdare än förra gången. Tycker att jag är klar och börjar vanka igen och snubblar över kameraväskan. Jag har glömt batterier och minneskort. Packar ner det. Jag hör hur en bil rullar in på gården precis när jag packar ner boken i handbagaget istället för i bagageväskan. Jag vet att jag inte kommer att läsa den, men den är en bra täckmantel för att titta på folk i vänthallen.
Kliver in i bilen som rullar iväg. Framme på flygplatsen hör jag ljuden jag älskar, hjulen på väskorna som slår i skarvarna mellan golvplattorna, den lugna rösten som efterlyser folk och de förväntansfulla surret. Jag går fram till incheckningsapparaterna, fixar alla lappar på väskan och går till disken och visar fingeravtrycket och lämnar väskan.
Vis säkerhetskontrollen tömmer jag fickorna öppnar kameraväskan och ser till att jag inte glömt mobilen i byxfickan. Jag går vidare till rätt gate, ser folk spänt stå och vänta och rusa upp när dom släpper ombord folk. Visar fingeravtrycket igen och går ombord och sätter mig på min plats. Jag hamnar bredvid en pratsam gubbe som läst samma bok som jag läser. Flygvärdinnorna gör sin dans och jag hör hur motorerna mullrar igång. Nu nu nu snart lyfter vi PANG jag vaknar, jag är inte alls på ett flygplan på väg ut på äventyr, jag ligger ovanpå överkastet på min säng i Sundsvall. Klockan visar 5.45 tisdagmorgon, TVn står på och kaffemuggen på sängbordet står där full med kallt kaffe.
Jag har varit i Sundsvall sedan 17.23 igår eftermiddag. De är lite drygt ett halvt dygn, och jag är redan rastlös.
I vanliga fall brukar den där bilturen på dryga sex timmar bota rastlösheten för åtminstone en vecka, men igår var den inte alls rogivande och rastlöshetsbotande, snarare tvärtom. Jag blev ilsken och mer rastlös och fick en anledning att hoppa in i bilen och åka upp igen.
Tillbaka till verkligheten, idag är de seminarium om portfolion och fotografintervjun som står på schemat. Bara att göra frukost, koka en ny kopp kaffe och gå iväg till skolan.
Jag vankar oroligt av och an, i väntan på att klockan är dags att åka iväg mot flygplatsen. Kommer på att min väska är bra stor, tar fram en mindre och börjar om. Rullar om alla kläder, ännu hårdare än förra gången. Tycker att jag är klar och börjar vanka igen och snubblar över kameraväskan. Jag har glömt batterier och minneskort. Packar ner det. Jag hör hur en bil rullar in på gården precis när jag packar ner boken i handbagaget istället för i bagageväskan. Jag vet att jag inte kommer att läsa den, men den är en bra täckmantel för att titta på folk i vänthallen.
Kliver in i bilen som rullar iväg. Framme på flygplatsen hör jag ljuden jag älskar, hjulen på väskorna som slår i skarvarna mellan golvplattorna, den lugna rösten som efterlyser folk och de förväntansfulla surret. Jag går fram till incheckningsapparaterna, fixar alla lappar på väskan och går till disken och visar fingeravtrycket och lämnar väskan.
Vis säkerhetskontrollen tömmer jag fickorna öppnar kameraväskan och ser till att jag inte glömt mobilen i byxfickan. Jag går vidare till rätt gate, ser folk spänt stå och vänta och rusa upp när dom släpper ombord folk. Visar fingeravtrycket igen och går ombord och sätter mig på min plats. Jag hamnar bredvid en pratsam gubbe som läst samma bok som jag läser. Flygvärdinnorna gör sin dans och jag hör hur motorerna mullrar igång. Nu nu nu snart lyfter vi PANG jag vaknar, jag är inte alls på ett flygplan på väg ut på äventyr, jag ligger ovanpå överkastet på min säng i Sundsvall. Klockan visar 5.45 tisdagmorgon, TVn står på och kaffemuggen på sängbordet står där full med kallt kaffe.
Jag har varit i Sundsvall sedan 17.23 igår eftermiddag. De är lite drygt ett halvt dygn, och jag är redan rastlös.
I vanliga fall brukar den där bilturen på dryga sex timmar bota rastlösheten för åtminstone en vecka, men igår var den inte alls rogivande och rastlöshetsbotande, snarare tvärtom. Jag blev ilsken och mer rastlös och fick en anledning att hoppa in i bilen och åka upp igen.
Tillbaka till verkligheten, idag är de seminarium om portfolion och fotografintervjun som står på schemat. Bara att göra frukost, koka en ny kopp kaffe och gå iväg till skolan.
måndag 7 februari 2011
Jag borde byta mekaniker
Nu är jag tillbaka i Sundsvall efter en kortare tripp uppåt. Det känns alltid lika ensamt när man kommer tillbaka hit. Hatar att vara ensam.
De gick inge vidare att köra hit den här gången, först var de snörök och ungefär en miljon lastbilar. Jag tror alla lastbilar i regionen mellan Luleå och Skellefteå var ute på E4an. Förbi Skellefteå gick de bra till någonstans runt Robertsfors där de började vara en massa svarta sopsäckar på pinnar i vägkanten. Renvarning. Mycket riktigt en liten bit senare så stod två renar på vägen. Jag har alltid fått lära mig att renar inte byter håll, de går snällt och fint, men inte så fort över vägen. Tvärtemot älgen som mitt på vägen kan vända och springa tillbaka. Dock hade inte de här två renarna fått lära sig det. Dom gick ut på vägen, i sakta mak, när om var nästan över på andra sidan så vände dom och gick tillbaka till min sida av vägen. När dom nästan var borta från vägbanan vände dom igen och gick över vägen. Varför?!?!
Runt Umeå blev det varmare och slaskigare på vägen, perfekt väder för fungerande spolarvätskesystem. Jag lämnade Röda Faran hos min personliga mekaniker tidigare i veckan för att få just det fixat, för de fungerade bara på passagerarsidan. Nu fungerade det inte på någon sida. Överhuvudtaget. Plus att knappen för att få spolarvätska på rutan fastnade. Så om det hade fungerat så hade de spolat i ett tills de var slut i behållaren. Men nu fungerade det inte alls. Jag tror jag ska byta mekaniker. Eller börja betala honom...
Jag är i alla fall expert på att få rutan tvättad utan spolarvätska nu. Sådetså!
De gick inge vidare att köra hit den här gången, först var de snörök och ungefär en miljon lastbilar. Jag tror alla lastbilar i regionen mellan Luleå och Skellefteå var ute på E4an. Förbi Skellefteå gick de bra till någonstans runt Robertsfors där de började vara en massa svarta sopsäckar på pinnar i vägkanten. Renvarning. Mycket riktigt en liten bit senare så stod två renar på vägen. Jag har alltid fått lära mig att renar inte byter håll, de går snällt och fint, men inte så fort över vägen. Tvärtemot älgen som mitt på vägen kan vända och springa tillbaka. Dock hade inte de här två renarna fått lära sig det. Dom gick ut på vägen, i sakta mak, när om var nästan över på andra sidan så vände dom och gick tillbaka till min sida av vägen. När dom nästan var borta från vägbanan vände dom igen och gick över vägen. Varför?!?!
Runt Umeå blev det varmare och slaskigare på vägen, perfekt väder för fungerande spolarvätskesystem. Jag lämnade Röda Faran hos min personliga mekaniker tidigare i veckan för att få just det fixat, för de fungerade bara på passagerarsidan. Nu fungerade det inte på någon sida. Överhuvudtaget. Plus att knappen för att få spolarvätska på rutan fastnade. Så om det hade fungerat så hade de spolat i ett tills de var slut i behållaren. Men nu fungerade det inte alls. Jag tror jag ska byta mekaniker. Eller börja betala honom...
Jag är i alla fall expert på att få rutan tvättad utan spolarvätska nu. Sådetså!
En helt vanlig eftermiddag i sällskap med en dagdrömmare
Det började som en helt vanlig tråkig vardagseftermiddag, min systerdotter kom hit efter skolan eftersom hon skulle äta middag här. Eftersom deras hund är ensam hemma under dagarna och behöver gå ut på promenad på eftermiddagen så for vi till dom för att ta ut hunden, och hämta upp utbytesstudenten som också skulle äta hos oss.
Vi hade trevligt i bilen med den enda fungerade skivan, Absolute AfterSki och skrattade åt låtar som heter saker som Karatefylla och Sång om ingenting (nej, jag vet inte varför jag äger en skiva med namnet Absolute SfterSki och ja jag är pinsamt medveten om att den nämn alldeles för många gånger på sista tiden här på bloggen för att det ska vara hälsosamt), i alla fall så kom vi fram och gick in, men när vi öppnade dörren möttes vi inte av ett svart virrvarr av päls med glimmande vita tänder som biter i en enorm fårskinsfäll.
Jag: Hanna, hunden verkar inte vara hemma
Hanna: Neeeeeeej
Jag: Men vars är hunden?
Hanna: Jjaaaaag veeeeet iiiinte
Jag: Men du borde kanske kolla de?!
Hanna (står fortfarande kvar på hallgolvet där hon stannade):Jaaa
Anna (utbytesstudenten): Zicco är inte här
Jag: Men vars är han då?
Hanna: Veeeeet iiiiinnnnnnnnte
Jag: Men var han hemma imorse då?
Hanna: Jaaaag veeeet iiiiiiiinte
Jag: Men hur kan du inte märka om hunden var hemma imorse?
Hanna: Jaaaaaa, men jag var ju uppe. Han kanske har stängt in sig i tvättsttugan (går mot tvättstugan, men kommer inte fram), men då borde han ju ha låtit. Han kanske har dött under sängen (går lugnt in i sovrummet och kollar under sängen). Nej där var han inte.
Jag (vet inte om jag ska skratta, gråta eller skrika rakt ut av frustration): Men han kanske har åkt med pappa till Hapranda?
Hanna: Jaaaaa kanske
Jag: Du ska inte ringa pappa och fråga det?
Hanna: Neeeeej de behövs inte han är nog där
När vi är på väg hem till oss igen med ogjort ärende (förutom att Anna nu är med i bilen) så upptäcker Hanna hundspår och följer dom som värsta indianen och upptäcker att dom slutar där bilen brukar stå och utbrister: "Han verkar ha åkt iväg i bilen." Ingen fundering på om de var i deras bil eller någon annans bil de var hunden hade åkt med i klev Hanna lugnt och glatt in i bilen och konstaterade att hon var hungrig.
För alla som undrar hur de gick med hunden så hade han, precis som vi misstänkte, åkt med sin husse Haparanda för att bygga järnväg. Husse hade till och med skrivit en lapp om det. Den hade Hannas storasyster sett och klart och tydligt berättat åt Hanna att Zicco hade åkt till Haparanda på morgonen.
Vi hade trevligt i bilen med den enda fungerade skivan, Absolute AfterSki och skrattade åt låtar som heter saker som Karatefylla och Sång om ingenting (nej, jag vet inte varför jag äger en skiva med namnet Absolute SfterSki och ja jag är pinsamt medveten om att den nämn alldeles för många gånger på sista tiden här på bloggen för att det ska vara hälsosamt), i alla fall så kom vi fram och gick in, men när vi öppnade dörren möttes vi inte av ett svart virrvarr av päls med glimmande vita tänder som biter i en enorm fårskinsfäll.
Jag: Hanna, hunden verkar inte vara hemma
Hanna: Neeeeeeej
Jag: Men vars är hunden?
Hanna: Jjaaaaag veeeeet iiiinte
Jag: Men du borde kanske kolla de?!
Hanna (står fortfarande kvar på hallgolvet där hon stannade):Jaaa
Anna (utbytesstudenten): Zicco är inte här
Jag: Men vars är han då?
Hanna: Veeeeet iiiiinnnnnnnnte
Jag: Men var han hemma imorse då?
Hanna: Jaaaag veeeet iiiiiiiinte
Jag: Men hur kan du inte märka om hunden var hemma imorse?
Hanna: Jaaaaaa, men jag var ju uppe. Han kanske har stängt in sig i tvättsttugan (går mot tvättstugan, men kommer inte fram), men då borde han ju ha låtit. Han kanske har dött under sängen (går lugnt in i sovrummet och kollar under sängen). Nej där var han inte.
Jag (vet inte om jag ska skratta, gråta eller skrika rakt ut av frustration): Men han kanske har åkt med pappa till Hapranda?
Hanna: Jaaaaa kanske
Jag: Du ska inte ringa pappa och fråga det?
Hanna: Neeeeej de behövs inte han är nog där
När vi är på väg hem till oss igen med ogjort ärende (förutom att Anna nu är med i bilen) så upptäcker Hanna hundspår och följer dom som värsta indianen och upptäcker att dom slutar där bilen brukar stå och utbrister: "Han verkar ha åkt iväg i bilen." Ingen fundering på om de var i deras bil eller någon annans bil de var hunden hade åkt med i klev Hanna lugnt och glatt in i bilen och konstaterade att hon var hungrig.
För alla som undrar hur de gick med hunden så hade han, precis som vi misstänkte, åkt med sin husse Haparanda för att bygga järnväg. Husse hade till och med skrivit en lapp om det. Den hade Hannas storasyster sett och klart och tydligt berättat åt Hanna att Zicco hade åkt till Haparanda på morgonen.
söndag 6 februari 2011
Vi drog till Jokkmokk och hittade tysk salami
Igår var vi som sagt till Jokkmokks marknad. Det var jag, En lite äldre fjortis hennes lillasyster en lite yngre fjortis, utbytesstudenten som bor hos dom och deras föräldrar, med andra ord klanen Hedenström och deras utbytesstudent.
Jag, de två fjortisarna och utbytesstudenten for iväg före de andra med Röda Faran, vi hade allsång till Absolute AfterSki och hela bilen sjöng med i låtar som Boten Anna (ni vet låten, Jag känner en bot, Anna, Anna heter hon...) och Jag vill vara din Margareta i discotappning. De gick jättefint att ta sig till Jokkmokk, trots att min äldre syster starkt tvivlande att vi skulle ta oss ändra fram, och vi kom dit långt före de äldre Hedenströmmarna.
Plus att vi inte kom fram 2000 fattigare. Jag återkommer till det.
Jag tycker att de var trevligt, men nästa gång ska jag ha annat sällskap.
Gå på marknad med en fjortis som inte vill vara där, och därför går rakt fram igenom folkmassan och stannar enbart där de säljer armband. När vi då ändå tittade på armband så unnade jag mig ett sånt vackert tennarmband. Som jag fick lära mig att det hette.
Så här var de, den äldre fjortisen sa till sina föräldrar "jag vill köpa ett sånt samearmband" hennes mor (min syster) fräste till svar "det heter inte samearmband, de heter tennarmband", minst lika högt och tydligt som fjortisen hade sagt det om samearmband.
För att fortsätta där jag hamnade på ett sidospår så var den andra yngre fjortisen egentligen i Jokkmokk enbart för att köpa hemmagjort godis (ni vet, sånt som de säljer på alla marknader), för de var så mycket nyttigare enligt hennes egna utsago. Men eftersom ingen av fjortisarna tagit med sig några pengar så fick de vänta tills de äldre Hedenströmmarna anlände såsmåningom.
Utbytesstudenten var den normalaste av alla och verkade rätt nöjd och berätta om hur de fungerar i Tyskland när man ska ta körkort och hur gärna hon ville köra bil. När vi hamnade mitt en tysk turistgrupp översatte hon glatt vad dom sa. Jag tror de botade hemlängtan lite.
Än så hade inte de äldre Hedenströmmarna anlänt eftersom de hade åkt fast för fortkörning i en hastighetskontroll, så de kom fram till Jokkmokk 2000 kronor fattigare och tämligen irriterade.
Vi kom överens om att mötas vid Jokkmokks kommunhus, bredvid den tomma ytan där vi stod och väntade på dom fanns ett marknadsstånd som visade sig sälja tysk salami. Vi hade dragit med Utbytesstudenten som kommer från Tyskland, hela vägen till Jokkmokk för att upptäcka att de säljer tysk salami.
Efter en lång väntan så såg vi äntligen herr Hedenströms mössa i folkhavet. Jag vet inte vad jag ska tycka om den där mössa. Är den så hemsk att den är cool, eller är den bara ful? En sak är säker i alla fall, den är äkta 80-tal.
Man kan lugnt säga att stämningen var rätt spänd mellan dom.
Klockan var långt efter lunchtid så mat var prio ett. Jag ville ha souvas från något av marknadsstånden utomhus. Men dom andra frös om fötterna så det blev pizzerian. Vi var inte ensamma där, men efter att ha skohornat oss in och köat och trängt oss fram till ett bord på ett sådant sätt att de två fjortisarna tyckte vi var skämmiga fick vi till sist ett bord och åt upp vår mat.
Sen var de bara att springa ner till sjön för renrallyt. Jag fick några bra bilder, men eftersom alla var något stressade så stannade vi inte hela tävlingen.
Innan vi begav oss tillbaka mot Luleå så sprang vi igenom marknaden och köpte med oss hem de obligatoriska bitarna med kaffeost och torkat renkött.
Jag och fjortisen for hem med varsitt tennarmband och den yngre fjortisen fick till slut sitt godis.
Jag hade gärna stannat längre, för att få mer bilder och så. Nästa gång jag far på Jokkmokks marknad så ska jag ha annat sällskap. Inte för att det här var otrevligt, men jag ska åka med nån som har samma intresse som mig. Den äldre fjortisen sa sig ha det, men hon hade kameran långt ner i sin klarröda Adidasväska, den yngre fjortisen var där för godiset, snacka om dyrt godis, åka 30 mil totalt för att köpa godis.
Utbytesstudenten, ja ... hon var väl där för att utbytesstudenter som kommer hit upp ska ha varit där. Och de äldre Hedenströmmarna var väl där av motsvarande anledning som utbytesstudenten.
Jag, de två fjortisarna och utbytesstudenten for iväg före de andra med Röda Faran, vi hade allsång till Absolute AfterSki och hela bilen sjöng med i låtar som Boten Anna (ni vet låten, Jag känner en bot, Anna, Anna heter hon...) och Jag vill vara din Margareta i discotappning. De gick jättefint att ta sig till Jokkmokk, trots att min äldre syster starkt tvivlande att vi skulle ta oss ändra fram, och vi kom dit långt före de äldre Hedenströmmarna.
Plus att vi inte kom fram 2000 fattigare. Jag återkommer till det.
Jag tycker att de var trevligt, men nästa gång ska jag ha annat sällskap.
Gå på marknad med en fjortis som inte vill vara där, och därför går rakt fram igenom folkmassan och stannar enbart där de säljer armband. När vi då ändå tittade på armband så unnade jag mig ett sånt vackert tennarmband. Som jag fick lära mig att det hette.
Så här var de, den äldre fjortisen sa till sina föräldrar "jag vill köpa ett sånt samearmband" hennes mor (min syster) fräste till svar "det heter inte samearmband, de heter tennarmband", minst lika högt och tydligt som fjortisen hade sagt det om samearmband.
För att fortsätta där jag hamnade på ett sidospår så var den andra yngre fjortisen egentligen i Jokkmokk enbart för att köpa hemmagjort godis (ni vet, sånt som de säljer på alla marknader), för de var så mycket nyttigare enligt hennes egna utsago. Men eftersom ingen av fjortisarna tagit med sig några pengar så fick de vänta tills de äldre Hedenströmmarna anlände såsmåningom.
Utbytesstudenten var den normalaste av alla och verkade rätt nöjd och berätta om hur de fungerar i Tyskland när man ska ta körkort och hur gärna hon ville köra bil. När vi hamnade mitt en tysk turistgrupp översatte hon glatt vad dom sa. Jag tror de botade hemlängtan lite.
Än så hade inte de äldre Hedenströmmarna anlänt eftersom de hade åkt fast för fortkörning i en hastighetskontroll, så de kom fram till Jokkmokk 2000 kronor fattigare och tämligen irriterade.
Vi kom överens om att mötas vid Jokkmokks kommunhus, bredvid den tomma ytan där vi stod och väntade på dom fanns ett marknadsstånd som visade sig sälja tysk salami. Vi hade dragit med Utbytesstudenten som kommer från Tyskland, hela vägen till Jokkmokk för att upptäcka att de säljer tysk salami.
Efter en lång väntan så såg vi äntligen herr Hedenströms mössa i folkhavet. Jag vet inte vad jag ska tycka om den där mössa. Är den så hemsk att den är cool, eller är den bara ful? En sak är säker i alla fall, den är äkta 80-tal.
Man kan lugnt säga att stämningen var rätt spänd mellan dom.
Klockan var långt efter lunchtid så mat var prio ett. Jag ville ha souvas från något av marknadsstånden utomhus. Men dom andra frös om fötterna så det blev pizzerian. Vi var inte ensamma där, men efter att ha skohornat oss in och köat och trängt oss fram till ett bord på ett sådant sätt att de två fjortisarna tyckte vi var skämmiga fick vi till sist ett bord och åt upp vår mat.
Sen var de bara att springa ner till sjön för renrallyt. Jag fick några bra bilder, men eftersom alla var något stressade så stannade vi inte hela tävlingen.
Innan vi begav oss tillbaka mot Luleå så sprang vi igenom marknaden och köpte med oss hem de obligatoriska bitarna med kaffeost och torkat renkött.
Jag och fjortisen for hem med varsitt tennarmband och den yngre fjortisen fick till slut sitt godis.
Jag hade gärna stannat längre, för att få mer bilder och så. Nästa gång jag far på Jokkmokks marknad så ska jag ha annat sällskap. Inte för att det här var otrevligt, men jag ska åka med nån som har samma intresse som mig. Den äldre fjortisen sa sig ha det, men hon hade kameran långt ner i sin klarröda Adidasväska, den yngre fjortisen var där för godiset, snacka om dyrt godis, åka 30 mil totalt för att köpa godis.
Utbytesstudenten, ja ... hon var väl där för att utbytesstudenter som kommer hit upp ska ha varit där. Och de äldre Hedenströmmarna var väl där av motsvarande anledning som utbytesstudenten.
lördag 5 februari 2011
Jokkmokks marknad
Det här är Jokkmokks marknad, en fil på höger sida och en på vänster. Stannar du så får du räkna med att få en armbåge i ryggen och en knuff framåt. Men nu har jag varit där i alla fall. Trots allt var det riktigt trevligt =)
Det här är Ingemar, hans mössa är ... från 80-talet. Jag vet inte vad jag ska tycka om den, det är nästan så att den är så hemsk att den blir cool.
Hanna åkte långt för att köpa godis, men då fick hon det å andra sidan i en fin papperspåse.
Foto: Elina Hedenström
Det var bilkö, mitt ute i skogen. Hela vägen mellan Jokkmokk och Luleå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)