Om någon nu skulle ha missat det.
Det liksom kliar i fingrarna, jag vill bort härifrån. Jag vill göra något nytt, nå roligt, misslyckas och prova igen.
Var ett hyfsat roligt äventyr att ta sig upp på Södra Berget i fredags, och sen ta sig ner därifrån. De däremellan var väl sådär, föreläsningar liksom.
Skotta ut bilen, faktiskt inte alls jobbigt, mest bara skojjigt. De liksom botade rastlösheten i fem minuter. Jag insåg där och då att man inte ska parkera längst in närmast snöhögen, sen kom jag inte ihåg de när vi kom ner igen för jag parkerade på samma ställe.
Bilen innan vi skottade ut den.
Men rastlösheten kom tillbaka, i några sekunder sen var de bara att börja asgarva och skaka fram på Sundsvalls gator för att plocka upp Monkan på stationen.
De var som att köra ute på ett skoterspår eller nå. Förutom att de i var och vartannat hörn gömde sig en gångtrafikant som skulle över på ett övergångställe och som hade noll förståelse för att bilarna inte såg dom komma.
Sen började det roliga, ta sig upp till Södra Berget.
Jag har varit upp dit förut, men jag åkte och la inte mörke till hur vi tog oss dit. Så peppad av Monkan som kört upp dit på sina körlektioner påbörjade vi vår färd upp för djävulsbackar och helvetskurvor och dödssvängar. Var väl egentligen inte värre än att köra upp på Dundret. Förutom att de var sommar när jag var upp på Dundret, nu var de dagen efter snöstorm.
Kul hade vi och jag peppade Rödan Faran med ord som, duktig bil, duktig bil samtidigt som jag var jävligt lätt på gasfoten.
Vi kom faktiskt en bra bit upp på berget, innan vi stötte på problem. Vi mötte en lastbil i en hårnålskurva. Jag var tvungen att stanna, de sista jag ville göra, och såklart så kom inte därifrån sen. Vi fick backa en bit tills de vart lite planare och sen försiktigt försiktigt börja ta oss uppåt igen.
Vi kom upp utan mer problem och jag skämdes väl litesådär eftersom jag ju tycker att en av de saker jag är riktigt bra på är just bilkörning. (Själv tycker jag ju att jag är bättre på de än på att fota.)
Men jag blev på bättre humör när jag fick veta att flera i klassen hade fått knuffa upp bilarna.
Rastlösheten infann sig på mässan och jag hade svårt att sitta still, satt och vickade på foten så min stolgranne blev lätt galen.
Den botades igen när vi skulle hitta igen bilen. De kändes som om parkeringen såg annorlunda ut, kan ha varit att plogen hade varit där under tiden. Hur som helst så hittade vi bilen, och påbörjade nerfarten. De borde ju ha gått som smort, bromsa lagom och rulla ner liksom. Bara det att Röda Faran inte gillar de där med tomgångskörning, ett flertal gånger fick jag motorstopp och fick starta om bilen. Sista gången mitt i en korsning där vi skulle ha svängt, men på grund av motorstoppet så fortsatte vi rakt fram rätt in i ett miniäventyr. Efter lite svängande hit och dit så hamnade vi rätt och kom hem. Sen var den där igen, rastlösheten.
Jag kan inte beskriva känslan, de liksom kryper i fingrarna, i tårna och i knäna. Dagdrömmarna avlöser varandra och jag hamnar här och bloggar om min rastlöshet.
Just nu har jag ändå nåt att se fram emot, projektet. Jag ska ut till fjällen.
Jaaaa, jag som aldrig brukar ta mig längre än ut på isen nedanför mamma och pappa eller ut i nån slalombacke. Så de blir något av ett äventyr. SKOJ! Samtidigt som fegisen i mig börjar växa och skriker vad jag gett mig in i. MEN äventyraren och rastlösheten i mig gör att jag verkligen ser fram emot det.
För övrigt tycker jag att Sundsvall har tråkig fantasi, döpa berget på norra sidan om stan till Norra Berget och berget på södra sidan om stan till Södra Berget känns ju astråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar