Masspsykos

Var till Stockholm i måndags, idag är det soligt där men när jag var där så regnade det. Såklart. Som följd av det dåliga vädret så parkerade jag rumpan i soffan hos Lasse och Kerstin och tittade på dåliga TV-serier. Mysigt det med i och för sig, men de hade varit trevligare att vandra runt i et höstvarmt Stockholm där gatorna är fulla av gula löv. Det får bli en annan gång.
Jag smög mig ut i regnet i tisdags för att gå på intervju på Manpower, det gick bra. Nu väntar jag bara på att de ska ringa tillbaka. Håller tummarna för mig själv. Det verkade positiva.
Efter intervjun var det fika med pensionärs-Pandan Emma, mysigt värre, och på det middag på Vapiano. Pasta med tomatsås och mozzarella. MUMS!  Hur kan något så enkelt vara så gott? Det är ju bara tomater och ost och pastasnäckor liksom?! Jag skulle kunna leva på det. Nackdelen skulle vara de sjukt långa löprundorna, om jag inte vill se ut som en mänsklig köttbulle.
Onsdag var det hur som helst dags att bege sig tillbaka uppåt norrut. Jag mötte upp Moa på Arlanda, hon var på väg tillbaka till England. Vi tog en dyr fika på SkyCity och pratade om TV-programmet Haverikommissionen. Jag antar att jag får skylla mig själv som pratar om såna program när jag ska ut och flyga.
Som vanligt så hörde man från vilken gate flyget norrut gick, pratar jag också så bonnigt? Allvarligt!? När damen i den mörkblå SAS uniformen gick och ställde sig bakom sin disk där hon ska släppa igenom oss till flyget, så utbröt en masspsykos bland passagerarna. Som på en given signal reste sig alla upp och rusade mot grindarna, allt för att hinna först in på planet. Fruktansvärt onödigt eftersom de ändå är bestämda platser, det är ju inte direkt så att någon kommer att bli utan och få stå upp. Hur som helst så var det inte för att släppa igenom oss in på planet som hon gick och ställde sig bakom sin disk. Hon la upp meddelandet att planet var tio minuter försenad. Ny masspsykos. Nu rusade alla tillbaka till de obekväma stolarna för att slippa stå upp och vänta samtidigt som de plockade fram sina mobiler för att ringa och meddela att de skulle bli sena. En karl ringde tre sådana samtal, från tre olika mobiler. Jag hoppas han ringde tre olika personer.
Tio minuter senare var det ny masspsykos när alla återigen rusade fram till grinden för att få gå ombord på planet. Alla fick en sittplats så ingen behövde stå upp, det fanns till och med platser över. Flygvärdinnorna kör sin dans och kollar handbagage och pratar med passagerarna, de flockas runt raden bakom mig. En kvinna med en hundvalp sitter där och alla flygvärdinnorna vill se valpen. Planet taxar ut mot startbanan när vi stannar och står stilla. Det sprakar i högtalarna och piloten meddelar att en varningslampa om reversen på höger motor lyser, så vi står och väntar på guide tillbaka till gaten så en mekaniker kan komma och fixa det. Inom mig hör jag berättarrösten från Haverikommissionen. Jag slår bort tanken och försöker koncentrera mig på min bok. Piloten meddelar att vi får slå igång våra mobiltelefoner och använda dem. Ny masspsykos. I kör hör man plingelingen från mobiler som startar. Jag måste erkänna, jag tog fram min jag med och ringde mamma och sa att vi skulle bli sena.
Medan vi väntade på att antigen få ett nytt plan eller få vårat lagat så var det hyfsat bra stämning, valpen gillade inte väntan och låg och grät. Annars var det bra.
Något som jag inte förstår är varför SAS skickar ut sms om planets nya avgångstider. Vi sitter på ett flygplan och där får man egentligen inte ha igång mobilen, men ändå skickar SAS sms om att flyget är försenat?!?!! Även om vi inte hade hunnit in i planet och hade suttit kvar i gaten hade det varit sjukt onödigt, eftersom alla ändå sitter och glor maniskt på den där skärmen där de blinkar fram att planet är försenat, allt för att se när de får ställa sig i kö för att komma först in i planet.
Tillbaka till ämnet. Vi fick inget nytt flygplan.
Mekanikerna kopplade ur reversen på höger motor, den behövde man ändå bara på vintern. Haverikommissionen-rösten dyker upp i mitt huvud igen. Men jag förtränger den igen och intalar mig att de antagligen är så att de fungerar utan reverse på höger motor så länge de inte är vinter. Trots det ställer jag mig frågan, om de nu finns något som heter reverse på höger motor, så borde det väl vara en funktion man behöver? Man lägger väl inte dit en funktion som egentligen inte behövs, right?
Det går uppenbarligen att flyga utan reverse på höger motor. För jag sitter ju här nu, i Luleå, för vi kom fram. Tämligen försenade, men vi kom fram. Ny masspsykos när vi landade och alla skulle av planet. Varför kan inte folk bara lyssna på att sitta kvar i sina stolar så länge lampan med bälte lyser, så som flygvärdinnan säger? Så svårt är det inte, de är bara att inte göra något alls förrän lampan inte lyser.
Vart jag vill komma? Jag vill att höger motor ska ha en fungerande reverse när jag flyger, oavsett om de är vinter eller inte. Jag vill att vänster motors reverse ska fungera med för den delen. Jag vill ha ett helt flygplan. Jag är inte flygrädd, jag älskar att flyga. Men jag vill ändå ha ett helt flygplan.

Drömmar om sommar

Gamla Stans kyrkklockor slår ett och en varm vindpust letar sig in på det skuggiga svala torget. Stora klungor med japanska, franska, spanska, tyska och andra turister kommer och går på torget. Alla får de höra hur Brända Tomten fick sitt namn innan de går vidare för att höra andra delar av Stockholms historia. En strid ström av sommarnjutare befolkar parkbänkarna. Allt medan jag sitter med min takeaway kaffe och min bok. Mitt på torget står den gamla kastanjen och blickar över torget den skuggar.
Klockorna slår nu kvart över ett, tre månader senare. Strömmen av turister har smalnat av till några enstaka personer som huttrande i den kalla vinden passerar över torget. Parkbänkarna är tomma. Från trädet faller kastanjerna och löven börjar blekna. De kalla vindarna sveper med sig de redan fallna löven. På en av parkbänkarna sitter jag med min bok och min takeaway kaffe och drömmer mig tillbaka till de härliga sommardagar jag tillbringade på just den här parkbänken.

Höst

Jag vet inte riktigt var den här sommaren tog vägen. Känns som om de var nyligen jag gick runt vid bäcken på Södra Berget i Sundsvall och fotade de första vårblommorna i ett helt fantastiskt kvällsljus. Igår var jag ut och fotade gula höstlöv i ett varmt höstljus. Vackert det med, men vars tog sommaren vägen?

Sortera mera

Det behövdes inte mer än att man gick till arbetsförmedlingen så förändrades läget, jag hann bara hem så ringde Manpower om jobb på SVT. Så på tisdag åker jag till Stockholm för intervju!

I morse hängde Linnea här, alltid lika trevligt. Vi drack kaffe, promenerade runt lite, gosade med hundarna och slängde os huvudstupa ner i sängen. Skoj!

Linnea fick samtal ett samtal från Fantasien som gjorde att känslorna svallade.

Sen sorterade vi böcker, också lika roligt. Lägga dom i hög, slänga ut dom över bordet så jag fick agera målvakt och fånga upp dom. Sen lägga dom i hög igen så man kunde flytta på högen lite. Sen slängde vi böckerna åt andra hållet så mamma fick agera målvakt och sen gick vi dit och sorterade dom i hög så det gick att slänga tillbaka dom till min sida av bordet.

Kakbaksförsök två

Jag skulle säga att försök två kan sägas vara lyckat. Kakorna var hur goda som helst!

Ätbart

Så här kommer rapporten om kakorna. Det blev bara en endaste enorm kaka. Men den gick att äta. Elina och Hanna gillade då den.

On the contrary

Igår var jag sjukt duktig och hurtig av mig och var ut och sprang i ösregnet. Idag skiner solen och istället för att vara en jobbig hurtbulle och fara ut och springa i solskenet så har jag dragit igång projekt baka
cookies. Nu ligger degen i frysen, precis som Leila bakar Leila beskrev det, sen ska den delas och gräddas. Jag återkommer med resultat. Kanske, om jag ids.

You gotta love my new life

Alltså, nu är jag less! För femte gången har jag fått tillbaka en j*vla böld på skinkan. Lagomt pinsamt ställe sådär... Jag ska inte detaljerat beskriva vars den sitter, men när läkarna och sköterskorna ska undersöka den får jag stå på alla fyra och sära på skinkorna. Då kan ni nog lista ut hur den sitter. Det är roligt såhär hemma i soffan efteråt, mindre roligt när jag står där på en brits på vårdcentralen och särar på skinkorna medan folk undersöker min ena skinka. En av gångerna var de en snygg kille som var sjuksköterska och skulle plåstra om den. PINSAMT. Nu ska den bort hur som helst, men om sex till sju veckor eftersom de är kö till kirurgen. Jag är redan lite nervös =P

Annars flyter de på, jag är rastlös och tränar på. Ibland måste man bara verkligen älska mitt nya liv. Det har inte regnat på hela dagen, inte förrän jag skulle ut och springa. Då började det att regna, och inte bara dugga, de kom en störtskur. När jag hade kommit hem och värmt mig i duschen och tittade ut genom fönstret så hade det slutat regna. Typiskt. 

Nu ska jag fortsätta spela Crazy Snowboard, jag har blivit alldeles besatt!