lördag 19 november 2011

Det är inte svårt när det är lätt

Ibland kan jag sakna att ta en macka när jag är hungrig. Eller att gå på Max och köpa en hamburgare och äta pommes fritsen utan att må dåligt. Eller dricka en öl på kvällen utan att tänka på hur många minuter jag måste springa på löpbandet. Det är som en drog. Jag kan inte äta en risifrutti utan att hela tiden tänka på att jag måste springa 20 minuter extra på löpbandet för att bli av med de 200kcal som finns i en risifrutti. Jag försöker att inte tänka på det. Men det är omöjligt. Omöjligt. 
Jag kan sakna att slippa tänka på vad jag äter hela tiden och på att jag måste till gymmet. Veta att jag varenda kväll kan sitta i min fåtölj och se på TV utan att behöva far iväg och svettas. 
Jag saknar inte att vara större, jag saknar inte den ständiga tröttheten och jag älskar att träna när jag väl får fingrarna ur *piiiip* och kommer till gymmet. Men varför ska det vara så svårt att vara mittemellan? 

tisdag 8 november 2011

Intressant iaktagelse

För ett par veckor sedan när vi var och gjorde en dränering, lite i sista minuten sådär, men hursom så gjorde vi det. Det var ett renoveringsobjekt till hus som skulle renoveras och de var två snickare där inne som arbetade och första morgonen så hade alla deras arbetslampor gått sönder och pappa erbjöd dem att låna våran. Det var bara att hämta den i bilen. Min pappas bil har ett antal specielfunktioner, en av dem är självtömmande lastutrymme (den är proppfull så allt ramlar ut när man skjuter upp sidodörren).
Så när jag på morgonen hörde ett brak och någon som ropade whoohopp eller öppet eller liknande antog jag att de var snickarna som upptäckte specialfunktionen i pappas bil när de skulle hämta lampan.
Sen glömde jag det hela och jobbade vidare nere i min grop tills vi for hem på lunch.
När vi är på väg tillbaka till gropen och ska svänga in på kvarteret så stoppar en polis oss, jag blir nervös, pappas bil låter som ett JAS-plan med EBKn på eftersom de är slut bromsbelägg och jag sitter mellan pappa och Micke på en låda, utan säkerhetsbälte. Men det var inte något av de han ville påpeka, han frågade om de var vi som höll på att gräva och om vi hade sett något konstigt. Just då kom jag inte ens ihåg det där braket och ropet.
Senare på eftermiddagen dök minnet av de där braket upp och jag berättade det åt Micke. Det visade sig att han också hade hört det, och han var säker på att de var någon som ropat "det är öppet!". Vi antog att vi faktiskt hade hört inbrottet, eftersom de gjort inbrott i nästnästa hus. Brorsans kompis som är polis och jobbar med utredningen konstaterade att tiden för braket stämde överens med när inbrottet begåtts. Så vi hade hört när de gjorde inbrott. Mindre stolt över mig själv som inte tipsade polisen, men stolt över storebror som gjorde det. Jag kände mig mest dum som inte reagerade på det hela.

Inbrottet ingick i en serie inbrott utförda av "altanligan" som gjort massor med inbrott här i stan under den senaste tiden. De är så fräcka att de gjorde inbrott i husen mitt på blanka dagen, de går in genom altandörren och om de finns larm så klipper de larmen. Och inte verkade det som att dom brydde sig om att de var arbetare utomhus bara två hus bort.

Igår kväll greps två män misstänkta för inbrott och tidningarna gör sitt bästa med nyheten, de är ju trots allt något av de största som hänt här på länge. En inbrottsliga i stor skala.
Kuriren skriver att polisen inte vill yttra sig om var de två männen greps, hur de två männen greps, huruvida de är av utländsk härkomst och vilket utland de kom ifrån eller om de hade hittats något stöldgods. De gav till och med intrycket av att inget stöldgods hittats.
NSD däremot kunde genast avslöja att gripandet hade skett i Örnvik, att de gripna kom från Baltikum och att de hittats en stor mängd guldföremål vid gripandet.

Intressant att de två tidningarna agerar så olika, jag är rätt säker på att båda redaktionerna sitter inne på samma mängd information och vetskapen att polisen nog inte var jättesugna på att det skulle komma ut.


Fast jag måste säga att det verkar tämligen korkat att leda en stor inbrottsliga från en åker vid en väg... (JA, jag vet! Jag vet att de är Örnvik i bakgrunden och jag vet att de flesta vet det (åtminstone Lulebor som ju är artikelns huvudsakliga målgrupp), men nog hade de väl kunnat illustrera det bättre?

måndag 7 november 2011

Halloween

I fredags var jag och Anna på Halloweenfest på kåren. Under kvällen observerade jag två trender. Killarna gick runt i morphsuits vilket är en form av kroppsstrumpa som antingen är enfärgad eller med något tryck, jag såg bland annat en betjänt och en tomte och en superhjälte. Måste dock få säga att killarna på LTU skulle behöva träna bakdelarna innan de tar på sig en morphsuit igen. För att göra en snygg övergång så kan man väl säga att den andra trenden också har en rumpanknytning, tjejerna var utklädda till playboybunnies eller horor. Korsetter, kaninöron, minimala shorts och strumpebandshållare så långt ögat nådde. En tjej gick till och med så långt att hon kom i trosor (inte modell större som döljer de mesta, men inte heller modell mindre som inte döljer nåt, utan en liten sak som visade de mesta av skinkorna och nästan de privata mot slutet när tjejen ifråga hade fått i sig en del att dricka) och korsett och en liten piska till det och ett par högklackade svarta skor.
Varför gör dom så mot sig själva? Jag fattar att dom tar det som ett skämt när killarna smiskar dom på rumpan på en fest, men vad säger de egentligen om tjejerna och hur de ser på sig själva?
Själv hade jag baggyjeans och en heltäckande t-shirt på mig, och som tur var var det ingen som tog sig friheten att smiska mig på rumpan. Och jag är glad för det. I och för sig så var de väl inte direkt några blickar som vändes efter mig heller. Förutom tjejen som flirtade med mig. Hon var riktigt läskig. Vad är de egentligen för stereotyp? Att man är lesbisk för att man inte visar brösten och rumpan?!
Världen är bra konstig ibland.