Ibland kan jag sakna att ta en macka när jag är hungrig. Eller att gå på Max och köpa en hamburgare och äta pommes fritsen utan att må dåligt. Eller dricka en öl på kvällen utan att tänka på hur många minuter jag måste springa på löpbandet. Det är som en drog. Jag kan inte äta en risifrutti utan att hela tiden tänka på att jag måste springa 20 minuter extra på löpbandet för att bli av med de 200kcal som finns i en risifrutti. Jag försöker att inte tänka på det. Men det är omöjligt. Omöjligt.
Jag kan sakna att slippa tänka på vad jag äter hela tiden och på att jag måste till gymmet. Veta att jag varenda kväll kan sitta i min fåtölj och se på TV utan att behöva far iväg och svettas.
Jag saknar inte att vara större, jag saknar inte den ständiga tröttheten och jag älskar att träna när jag väl får fingrarna ur *piiiip* och kommer till gymmet. Men varför ska det vara så svårt att vara mittemellan?
1 kommentar:
Nu vill vi se lite sthlm bilder ju!!!
Skicka en kommentar