Så mycket kan gå fel när man ska plåta porträttbilder...

Objekten som ska fotograferas roas av något som händer på sidan om bilden.

Objektetet som inte ska fotograferas ramlar runt i overall och alldeles för stora stövlar och vill bara vara i famnen på de objekt som ska fotograferas.

Ett av objekten som ska fotograferas vill inte vara i famnen på objektet som ska fotograferas utan vill istället ramla runt i overall och alldeles för stora stövlar.

Ett av Objekten som ska fotograferas har overall med foder i lysande orange och de kommer med i bild. 

Objektet som ska fotograferas himlar med ögonen åt fotografen som försöker få ett av objekten som inte ska fotograferas att sluta gråta samtidigt som fotografen försöker fotografera.

Objektet som inte ska fotograferas tappar en av de alldeles för stora stövlarna och börja krypa iväg.

Fotografen drar upp bländaren för att få kortare slutartid och glömmer därmed att skärpedjupet krymper. Vilket medför att alla personer inte är skarpa.

Ett av objekten är mer intresserad av de andra objektet och glömmer att kolla in i kameran.

Okej, inget fel på den här. För är man, som den här sötsaken, så lik sin faster så kan ju inte bilden bli annat än bra.

Allmänt stela objekt i bilden.

Tusen försök senare så blev ju bilden faktiskt bra =)

Riktigt snygg brud!

Innebandy

En fundering bara, hur kan de vara så dåligt ljus i idrottshallarna? Det är ju ändå fullt av lampor i taket?!?!

Före och efter

Handsome

När hjärnan spelar en ett spratt

När jag var liten, innan jag började på dagis så spenderade jag och min kusin våra dagar hos farmor och farfar.
Dom bodde i en lägenhet på andra våningen i ett vitt tegelhus med tre våningar. Ovanför bodde en liten flicka och hennes mamma och i lägenheten bredvid porten bodde en gammal tant. Någon måste ju ha bott mittemot också, men det har jag inget minne av. I vardagsrummet fanns en balkong som vette mot skogen. där fick vi aldrig vara för vi kunde ju ramla ner. Vi fick inte vara ensamma i skogen heller för den delen.
På framsidan av huset fanns en gård, omgärdat av tre andra likadana hus. I huset mittemot på andra våningen bodde en pojke.
Nere på gården, i andra änden från farmor och farfars lägenhet fanns en lekplats med sand, gungor och en rutschkana. Det fanns fyra däckgungor, tre för de stora barnen och en för oss mindre. Våran hade två däck, ett större som man satt på och ett mindre som hängde under för att ha fötterna på.
Rutschkanan var nog en gång målad i grönt och såg ut som en stående triangel. Man gick upp för en trappa på ena sidan och åkte ner på den andra. Det fanns ett räcke på sidorna så man inte skulle trilla ner. Under rutschkanan fanns som en koja, så man kunde gå in under och leka hus.
Det är längesedan jag har varit i den lekparken, det börjar nog närma sig 20 år sedan jag sist lekte i den. Idag finns den inte kvar, den var så risig att den revs bara några år efter att vi slutat leka där.
I onsdags när jag hade så ont i nacken att smärtan kändes från huvudet ner i tårna, när de gjorde så ont att tårarna sprutade och det svartnade för ögonen. Då, då såg jag den där rutschkanan. Jag såg den alldeles klart framför mig, jag kunde känna lukten av fuktig sand, kattpiss och gammalt trä. Men bara för ett ögonblick, sen var det borta. Precis som lekparken. Och farmor. Och farfar.

Byråkrati på landstingsvis

Som jag skrivit om tidigare så ska jag operera bort en böld på ena skinkan som kommer tillbaka hela tiden. Jag fick efter ett antal besök hos en sjukssyster på vårdcentralen en tid hos en läkare och han konstaterade att de behövde opereras. Så jag fick en remiss till Kirurgen på Sunderby sjukhus. Några dagar senare kom ett brev från nämnda sjukhus's kirurgavdelning. I det stod att de hade mottagit en remiss från min vårdcentral och att jag själv nu skulle ringa dem för att boka tid. Hade jag inte hört av mig inom tre veckor ansågs det att jag inte var intresserad av operation. Jag ringde och bokade tid, inom tre veckor. Faktiskt inom tre timmar efter att jag fått brevet.
Jag fick en tid, men hon kunde inte säga när. Hon skulle skicka en remiss med posten. Brevet kom och meddelade att jag fått en tid tre veckor i i framtiden (alltså skulle bölden både hinna komma och gå).
I morgon hade det varit dags för undersökning, men igår ringde en dam från kirurgavdelningen upp och ville boka om min tid. Till idag. Klockan 8.20. Som tur är kunde damen säga tiden i telefonen, för remissen skulle ju inte hinna komma fram med posten. Trots det så skickade hon en remiss. Som säkert dimper ner i brevlådan idag.
Hur som helst så tog jag mig med viss möda (vaknade i morse och kände att något var jättefel, mitt huvud satt fast, (såklart de satt fast på nacken, men fast som i att de inte gick att röra) jag hade fått nackspärr.) till Sunderby sjukhus kirurgavdelning. Jag fick ta en kölapp för att sitta och vänta på att få anmäla mig så jag kunde vänta på min tur. (Damen i receptionen satt för övrigt bara och skvallrade med en kollega) Efter en stunds väntade kom en sköterska och hämtade mig och visade in mig i undersökningsrum 5. Där lämnade hon mig med orden att läkaren strax skulle komma. Jag fick vänta en kvart där i min ensamhet.
En hyfsat osympatisk och stel läkare dök upp och tog några bilder på min böld innan jag fick en lapp och skickades hem. På lappen stod att jag tidigast påföljande dag skulle ringa och boka en tid för operation, och att jag inte behövde ringa mer än tre veckor innan önskad operationstid.
Byråkrati på hög nivå, varför inte bara boka en tid när jag ändå var där?

Bättre sent än aldrig – här kommer lite bilder från Stockholm

På tur genom hösten

Idag har jag och wingman varit ute och cyklat i hösten. Vi tog oss ut till Grundet och fotade den gamla anläggningen för timmerflottning. Övergivna platser är alltid kul. 

I rule the world

Vissa prinsessor kör med en krona på huvudet, andra med en blöja. Å andra sidan är ju Linnea regerande prinsessa.