När jag var liten, innan jag började på dagis så spenderade jag och min kusin våra dagar hos farmor och farfar.
Dom bodde i en lägenhet på andra våningen i ett vitt tegelhus med tre våningar. Ovanför bodde en liten flicka och hennes mamma och i lägenheten bredvid porten bodde en gammal tant. Någon måste ju ha bott mittemot också, men det har jag inget minne av. I vardagsrummet fanns en balkong som vette mot skogen. där fick vi aldrig vara för vi kunde ju ramla ner. Vi fick inte vara ensamma i skogen heller för den delen.
På framsidan av huset fanns en gård, omgärdat av tre andra likadana hus. I huset mittemot på andra våningen bodde en pojke.
Nere på gården, i andra änden från farmor och farfars lägenhet fanns en lekplats med sand, gungor och en rutschkana. Det fanns fyra däckgungor, tre för de stora barnen och en för oss mindre. Våran hade två däck, ett större som man satt på och ett mindre som hängde under för att ha fötterna på.
Rutschkanan var nog en gång målad i grönt och såg ut som en stående triangel. Man gick upp för en trappa på ena sidan och åkte ner på den andra. Det fanns ett räcke på sidorna så man inte skulle trilla ner. Under rutschkanan fanns som en koja, så man kunde gå in under och leka hus.
Det är längesedan jag har varit i den lekparken, det börjar nog närma sig 20 år sedan jag sist lekte i den. Idag finns den inte kvar, den var så risig att den revs bara några år efter att vi slutat leka där.
I onsdags när jag hade så ont i nacken att smärtan kändes från huvudet ner i tårna, när de gjorde så ont att tårarna sprutade och det svartnade för ögonen. Då, då såg jag den där rutschkanan. Jag såg den alldeles klart framför mig, jag kunde känna lukten av fuktig sand, kattpiss och gammalt trä. Men bara för ett ögonblick, sen var det borta. Precis som lekparken. Och farmor. Och farfar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar