SJs kamp för att förstöra mitt liv

Jag börjar misstänka att SJ har någon slags plan för att ställa till oreda i mitt liv.
Inte nog med att man får åka på golvet på nattåget, och att dom allmänt är försenade och så när man åker tåg, så ser dom nu även till att min buss är försenad! Inte min ersättningsbuss för inställt tåg eller så, utan min lokalbuss!
Komma och fälla ner bommarna och säga att ett tåg ska passera när de sen inte gör det är ju riktigt dumt!

Mycket väsen för ingenting?

 Kolla vilket paket!

Mästerbloggerskan syns knappt bakom det rosa paketet.

 

Snöret gick bra att få av.

 Men sen blev det värre, vis av erfarenhet vet jag att de var rätt väl tejpat...

Till slut hittade hon en tejplös skarv och kom igenom pappret.

Sådärja, under pappret gömde sig ännu mer tejp och en kartong.

Men även den tejpen lyckades hon ta sig igenom. Så småningom. 

Hmmm, vad är de här i?

Jag hittade det! 

Men, vad är det?

Ett paket till!

Jaha, då börjar vi väl om igen då...

Suck!

Sådärja, hoppas att de är lite mindre tejp nu.

Puh! Den här gick det att komma in i!

Vad finns i den här då? Skor?

Nej, inga skor.

Ett till paket?!?!?! Finns det INGET mer?

HaHaHaHA jättekul, verkligen... Jag tror jag skrattar på mig...

Jaha, då börjar vi väl om IGEN då... 

Ser ni den nöjda minen? Nu har hon anat vad de är i paketet.

ÅÅÅÅ precis vad jag ville ha!

YES! YES! YES! Inga fler tårtspadar!

Ser ni vad det är?

En iPod! 

Midsommar och konfirmation

Lite random bilder från Mästerbloggerskans konfirmation och midsommar

Fan man kanske skulle ha konfirmerat sig ändå... ... ...

Stolt nörd

Ibland är jag bra nördig, har väntat sen i morse på en uppdatering till min älskade iPhone. Den var utlovad 06.01 och jag steg upp för att uppdatera, men den hade inte kommit. Nu ikväll har jag suttit och väntat och tryckt på uppdateraknappen säkert tusen gånger. Och nu äntligen kom den!

Yes i know, I'm a nerd, but a proud one =D

Videoreporter

Två veckor och två dagars jobb som videoreporter på NSD. YEAH!

Inte heller den här sommaren blev arbetslös!

Glömde...

... att jag var i Norrland och sprang och flåsade och gapade och fick då en si så där en miljard knott i munnen som jag svalde.

Dumt

Hur mycket har shejken av Abu Dhabi betalat?

Två och en halv timme reklam.

Man kan sammanfatta satc2 som en två och en halv timme lång reklampaus.

Det hände inget, de var Carrie som var nervös för sin relation med Mr Big. Dom andra var enbart bifigurer. Tidigare har de handlat om 4 new york tjejer, nu handlade de om produktplacering. Och lite om Carrie, men mest om Abu Dhabi.

Undrar hur mycket shejken av Abu Dhabi betalat för att få Abu Dhabi att nämnas så många gånger i filmen? Han får till och med sitt eget flygbolag, med säte i Abu Dhabi, att nämnas vid namn.

Mercedez-Maybach nämns säkert 5 gånger på 4 minuter när tjejerna anländer till Abu Dhabi. Och innan de åker till Abu Dhabi så åker Carrie tillbaka till sin gamla lägenhet för att skriva, och då panorerar kameran över loggan på kaffemaskinen som finns i Mr Big och Carries kök (som inte ligger i Abu Dhabi, utan i New York) och visar att klockan är 6.02 på morgonen.

Carrie ger en Rolex åt Mr Big och jag vet inte hur många gånger karaktärerna faktiskt SÄGER Rolex. Alldeles för många, till och med i Abu Dhabi nämns Rolex.

Sen är de ju den självklara produktplaceringen i form av påsar från de fina märkena. Till och med i Abu Dhabis öken visar dom påsar från Dior.

See what i mean? Efter att ha nämnt Abu Dhabi jobbigt många gånger, på jobbigt klumpiga ställen så tycker jag att även jag borde få betalat av shejken av Abu Dhabi.

Slut

Mörka solglasögon döljer ögonen och tårarna rinner sakta nerför kinderna och tar med sig den svarta mascaran. Platsen är Stockholms centralstation, närmare bestämt gaterna för flygbussarna.
Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag nu faktiskt är på väg hem. Det oundvikliga slutet är här. Praktiken är slut.
Hoppas ni förstår min sorgsenhet. Jag trivs verkligen i Stockholm och på OTW. Men nu är det slut och och två och en halv timme är jag hemma (?) i Lule. Hemma och hemma, känner mig hemma här, i Stockholm. Känns som om om Lule en gång var hemma, men nu bara är en plats man åker till för en kortare tid. Tyvärr stämmer inte det överens med verkligheten.

Tårarna

Mascaran rinner utefter kinderna och tårarna som ligger på läpparna smakar salt när jag slickar mig på läpparna, hjärtat känns tungt som sten och jag har en klump i magen.

Jag gråtar så jag hulkar, glasögonen är alldeles fläckiga av tårar.

På fredag lämnar jag OTW. De gör ont, för de har varit de roligaste jag varit med om. Jag vet att jag sagt de förut, när jag fick börja köra moppe, när jag fick börja övningsköra, när jag fick körkort, när jag pluggade matte, när jag började läsa journalistik i Pite, när jag började på bildjournalistutbildningen och när jag förra sommaren äntligen fick komma till Luleå efter att ha vantrivts i Sundsvall ett år.

Skillnaden är att jag verkligen menar det den här gången. De är verkligen det roligaste jag gjort. De var mitt livs bästa beslut jag fattade den där fredagen i November på Älvsjömässan och ringde upp Pär Carlsson Vice VD på OTW Sporttelevision och sa att jag ville ha praktikplatsen. Trots att jag då var livrädd för både honom och stället.

Men de var bara hälften så farligt som det då verkade och Pär Carlsson är inte ens en tredjedel så hemsk som han verkade. Även fast han gärna vill få folk att tro att han är det.

Jag kommer fortfarande ihåg hur nervös jag var den där första dagen, den 18:e januari 2010, hur jag kom fram till Hötorget 45 minuter innan jag började och försökte fördriva tiden tills klockan skulle bli 10 och jag skulle gå upp på OTW och börja praktiken. Mest nervös var jag för att ta mig in genom porten, de var ju porttelefon och jag var så nervös så jag glömde hur det fungerade. Men jag blev insläppt och kom upp till andra våningen och Malin i repan släppte in mig och visade mig fram till Stickan. Jag kommer inte ihåg mer av min första arbetsdag på OTW, men jag vet att de var den bästa dagen i mitt liv. Andra dagen var det tisdagsmöte och jag satt lite försiktigt på kanten på stolen och var tyst som en mus under de två och en halv timme mötet pågick. Utom att jag presenterade mig med en tyst försiktig stämma.

Jag kommer ihåg mitt förta riktiga samtal med Fille, vid kaffeautomaten på onsdagen när de var dags för frukostmöte. Vi pratade om min utbildning.

Andra veckan på OTW trodde jag att jag skulle behöva ordna nå nytt när Stickan kom fram till mig och bad att få prata med mig i enrum. Jag var övertygad om att jag gjort nå fel och var tvungen att sluta. Men de var inte så. Han skulle bara fråga om jag kunde tänka mig att åka iväg och göra ett jobb själv med en reporter. De var sån lättnad!

Jag kommer ihåg min förta söndag på fyran, jag kommer ihåg min andra söndag på fyran när jag skulle ringa David (David på engelska inte David på svenska) och de fanns tre David på telefonlistan och jag visste inte vilken jag skulle ringa. Nu vet jag vilken David de är, vet dock fortfarande inte helt och hållet vilka de två andra är.

Jag kommer ihåg hur många veckor de gick innan jag fattade varför jag tyckte jag kände igen Johan Edlund.

Det finns massor med fina minnen att ta med sig från OTW. Från spelkvällen på Solvalla. Från Elitloppshelgen. Från Elitloppsmiddagen på Undici. Från en helt underbar vår i Stockholm.

Nostalgin kom idag när Jihde ringe nu på eftermiddagen och behövde hjälp med photoshop och innan han la på konstaterade han att vi inte kommer ses innan jag far hem.

Jag tappade helt fattningen, de var då de verkligen gick upp för mig att jag åker på fredag. De är inget travmöte för min del nästa tisdag, inget tisdagen efter det heller. Inte på några fler tisdagar överhuvudtaget inom en överskådlig framtid som det ser ut nu.

Jag kommer sakna den där svaga doften av snus som ligger över travredaktionen i kombination med doften från Johan Edlunds söta fruktteer. Jag kommer sakna Stickans "tjena" när man kommer på morgonen. Davids ibland förstådda skånska och han "läckert!" och Jihdes r-lösa småländska och Fille och Gurras kompisskap från de att dom var små. Johan Edlunds ramsor om Stickan, David och Jihde. Och Per Carlssons nedsänkta ögonbryn när han kommer stormandes genom redaktionen. Och mysiga Smulan. Och Kattis redaktionen. Och Annette som kommer och gormar om städning.

Man kan som säga att jag kommer att sakna OTW.

Jag hoppas Jihde kommer på sommarfesten imorgon så jag hinner säga hejdå på riktigt. När jag fattat att jag faktiskt ska åka hem på fredag.

Förlåt alla hemma, förlåt mamma och pappa, förlåt Anna, förlåt Emma, förlåt Elina, Hanna, Alexander, Alicia, Kalle och nya bebisen, förlåt Helena och alla andra som jag glömt, men jag vill verkligen inte komma hem till Luleå. Inte den här gången. Jag vet att jag längtade från Sundsvall till Luleå. Men då hade jag ännu inte upplevt Stockholm.

Det har jag nu, och nu vill jag inte till Luleå.

Men jag kommer ändå och får väl göra det bästa av det hela antar jag.