Bilderna som aldrig kom igenom "the cut"

Rubben ljuger iofs lite gran, för en del av dom kom igenom till bildserien med 30 bilder och en av dom var till och med med på utsällningen.

Men hursom, här kommer några av de mer underhållande och omdiskuterade bilderna från mitt examensprojekt projekt.

Jag ser en bild där Niila råkat gå in i bild. Alla andra såg en helt fantastiskt underbart välkomponerad snygg bild. Jag fattar fortfarande inte grejen med "näsbilden."

Alla andra såg en cool naturbild. Jag er en ripa som sitter på en gren i ett träd. Vilket jag då fick lära mig att det betyder att det kommer att börja snöa. ( Kolla noga, det sitter faktiskt en ripa på trädgrenen mitt i bild)

Något jag numera är självutnämnd expert på.
Ramla av skotern.

När kameran torkat lite efter att man ramlat av skotern kan få rätt häftiga effekter.

Tills man ramlar av igen.

Parkeringen som ingen förstod.
Beviset för att man inte behöver photoshop för att manipulera en bild. Det är bara att tilta på kameran.

Den här bilden kom aldrig med för att den inte är bra i svartvitt.
Men såhär i färg är den nästan genialisk. Såhär i efterhand, jag tror jag bara såg den döda renen där och då.

Den här kom faktiskt med i bildserien till examinationen. Kanske mest för att a) det är den enda inomhusbilden jag har och b) för att alla andra hade en bild på någon som röker. Alla utom jag. Men jag hade en snusbild!

Väl tillbaka på skolan var den stora frågan, vem är mannen på skidorna? Efter en hel del gediget journalistiskt arbete så kom vi fram till att de är Roal Amundsen. Sen såg vi att om man kollar noga så står det på den högra skidan.

Bilden som vi så gärna hade velat ha med, men som verkligen inte passade in. Men lite rolig är den ju trots allt.

Man måste ha varit där just då för att förstå storheten i den här bilden. Så därför är det bara jag som gör det. Jag vet att det blåste så det gjorde ont i kinderna. (Ni ser Niilas fot va? Enligt mig är det grejen i bilden)

Det tog ett tag, men till slut fick jag alla att förstå att Niila inte bor här. Utan att det är Tarfala forskningsstation.

Regel nummer 1: Ta alltid ett helt vanligt porträtt.
Jag vet inte i vilken värld jag var, men på något vis glömde jag det. Det här är det närmsta ett porträtt jag kommer.
Klantigt.

Det här är också klantigt. Men allra klantigast var återigen jag. Jag skulle flytta kälken. Tror ni inte att jag lyckades dra fast den i snön? Trots att jag ju var till fots...

Återigen en sån bild som alla andra tycker har sån perfekt komposition. Barmark i förgrunden, snö i bakgrunden. Ett berg till vänster och ett till höger. Niila till vänster och röset till höger och inget i mitten.
Jag vill visa att han pratade i mobiltelefonen...

Snacka om att vara missförstådd konstnär här. Ingen förstod bilden. Jag älskar den. Jag älskar att leka med spegelbilder.

Yes! Äntligen lite levande renar på nära håll. Såklart så fryser jag så jag skakar vilket medför att det inte finns några riktigt skarpa bilder.

Avsaknaden av ett tele gör att jag fotar dom som tittar, inte det dom tittar på. Så jag vet inte vad dom tittar på. Men jag tror det var ett örnnäste.

Frustrationen över avsaknaden av levande renar på nära håll och avsaknaden av ett rejält tele.

Ser ni de bruna fläckarna i snön? (inte de grå, de är jag som har fläckar på linsen) Det bruna ränderna är hursom sand. Och inte vilken sand som helst. Utan sand från Saharaöknen!
(Betyder det här att jag kan checka av Saharaöknen på min lista över platser att besöka innan jag dör?)

Jag sulle till stan och dricka kaffe med en kompis, sen ändrade vi oss och skulle äta pizza. vin kände bara till en pizzeria, Bertas bredvid Coop. Den var stängd. Slutade med att jag köpte en chokladkaka, svindyr om man räknar in bensinkostnaderna. Men på köpet fick jag otroligt fina solnedgångsbilder.
Tur att Nikkavägen är hyfsat öde. Det var rent pinsamt att fösöka vända med Toyotan där...

Den edna bilden av det här som tog sig till utställningen. Min favoritbild.
Jag tjuvlyssnade på åskådarna på vernissagen och  de hade en del funderingar runt bilden.
Hur mycket av skylten ligger under snön egentligen? (Det är hela skylten som syns)
Coolt, de är samma ord som på svenska, VAD och VATTEN. Undrar vad de betyder på samiska? (Det är svenska, som i vanligt vatten och vad som i ett vadställe över vattnet.)

Äntligen lite kyla

Tre saker man inte kan göra med ett trasigt knä

- Åka skridskor med yllestrumporna på vardagsrummet

- Gå i trappor

- Klättra runt i snöhögar

Jag antar att det finns fler saker, men de tre sakerna har jag upptäckt hitintills. Jag antar att de saker doktorerna säger att jag inte får göra räknas in i kategorin saker jag inte kan göra, som att åka skidor och löpträna. Jag har inte vågat prova.

Det med snöhögarna upptäckte jag när jag var och fotade idag. Jag höll inte på att ta mig därifrån...

Yin och Yang och världens balans i största allmänhet

Guldbaggegala igår; bara snygga människor. Kvällen innan det, P3 Guld. Samma där. Bara snygga människor.

När jag går på stan och ser en snygg kille så materialiserar sig genast en snygg tjej vid hans sida.
När man ser sig runt så ser man det överallt, snygga människor i par och mindre snygga människor i par. Vad sjutton hände med livets balans och alltings rättvishet?
Fenomenet gäller inte bara snygga människor, det gäller även kläder.
Du ser en snygg jacka, köper den och går ut på stan. Och genast materaliserar sig en snygg tjej med samma jacka framför dig på gatan. Och hennes jacka är ju sjukt mycket snyggare än din. Som ju är precis likadan som din.
Det gäller byxor också, tighta jeans ser bra ut. Tills du ser någon snygg människa i likadana, då ser du genast hur dina hänger i knäna och i rumpan. Baggybyxor och mjukisbyxor som ju ändå borde vara lika snygga på alla, dom sitter också snyggare på snygga människor.
Jag kan räkna upp massor med exempel, allt i från frisyrer till BHar. Varför är det så? Varför kan inte snygga kläder vara snygga på fula människor och tvärtom på snygga människor?
Jag efterlyser lite balans!

Fucking awesome!

ÄNTLIGEN!
Fick fingrarna ur ändan och for till det nya gymet idag, det var ju riktigt fräscht och fint. Lite jobbigt bara att löpbanden står framför fönstret mot gatan. Vem har kommit på det egentligen? Alltså, att man ska ha löpbanden i stor skyltfönster så alla utanför kan se en. Okej, snygga människor som springer så fort och snabbt att man blir utpumpad bara av tanken kanske tycker att det är ok. Dom är ju snygga att titta på och flåsar inte värre än min hund Valle när det ligger bulla på bordet.
Men vi andra då? Som inte har ett sexpack på magen och armar och ben som ser ut att inte bestå av annat långa seniga muskler, vi som har vobbliga magar, gäddhäng på armarna och bröst i storlek med Dolly Parton (fast som till skillnad från hennes faktiskt rör på sig rätt mycket när man springer). Jag tror faktiskt jag pratar för oss alla viktminskare, vi vill inte springa i ett akvarium! Hade det funnits så hade jag hellre sprungit i ett eget litet rum.
Hursomhelst så känner jag mig som en ny människa efter besöket. Och jag ska väl inte i nuläget klaga på löpbandens placering eftersom jag inte får springa på dem, utan får hålla mig och min trasiga menisk på crosstrainern...

Självdiagnostik

Imorgon är det tio dagar sen jag kraschade i liften i Måttsund och jag har fortfarande ont i knäet. Så imorgon blir det återbesök hos läkaren. Sist gav han mig två troliga alternativ, blödning i muskeln eller en meniskelskada. Om jag behövde komma tillbaka om en vecka (imorgon med andra ord) så hade jag nog inte en blödning i muskeln.
Så för att inte framstå som totalt blåst så har jag googlat lite på det där med meniskelskada.
Och det är precis som våran lärare i psykologi på gymnasiet sa. Efter att ha läst psykologi i ett par veckor så har man självdiagnostiserat sig själv med alla psykiska sjukdomar som finns.
Jag har självdiagnostiserat mig med en meniskelskada.
Mitt knä låser sig, smärtar vid belastning, såsom att stå på huk och vridningar på knät, ömhet (jag vet inte om jag har ömhet på 'rätt' ställe, men ömt är det), svullnad vid belastning samt meniskklick (om det är meniskklick vet jag ju då inte, men klickar gör det).
Förhoppningsvis, och mest troligt är, har jag feldiagnostiserat mig själv. Återstår att se.

Jag fattar grejen, men missar poängen

Ibland känner jag att jag kan saker och ting, men till ingen nytta. Som när någon drar ett skämt, man hör vad dom säger och alla andra börjar skratta, men själv sitter man och fattar inte det roliga.

Jag känner så med i huvudsak tre grejer i mitt liv. Och dom tre är en ond cirkel, i min hjärna åtminstone, för att bli bra på det ena måste jag ha det andra.

Jag kan grunderna inom fotografering, jag vet hur man komponerar och exponerar och allt annat nördigt, men mina bilder saknar ändå det där lilla extra. Poängen.

Jag vet hur jag ska äta för att må bra, jag tränar där efter. Jag äter mest grönsaker och kollar alltid hur många procent kött det är i korven innan jag köper den och godis äter jag väldigt sällan. Jag går på gym tre gånger i veckan och springer tre kilometer varje gång. Jag lyfter vikter, pressar i maskiner, gör situps på bollar och hänger upp och ner och tränar ryggen. Men jag känner att jag inte får något resultat. Jag missar poängen.

Det sista i den onda cirkeln är att jag är fruktansvärt blyg, tillbakadragen och osocial. Det ena ger väl det andra i det sammanhanget. Om det inte är tre ord som betyder samma sak. Jag önskar jag var bättre på att festa och ha kul. Slappna av. Jag går dit, är där och känner ända att jag inte är där, för jag kan inte riktigt slappna av.

Så här tänker min hjärna åt mig, om jag var snygg så skulle jag trivas bättre på fester, men för att bli snygg måste jag träna mer, men träningen ger mig inte det resultat jag vill. Och om jag hade varit bättre på fotograferingen så hade jag haft bättre självförtroende och då hade jag varit snyggare och haft roligare på festerna. Om jag hade haft roligt på festerna så hade jag kanske haft mer folk som kunde vara med ut och fota, då hade det funnits människor i mina bilder och då hade jag varit en bättre fotograf. Och om jag hade haft nån att vara ute och fota med så hade jag kanske haft nån att träna med och då hade jag inte känt mig så ful och värdelös på gymmet och då skulle jag genast få bättre resultat. Och med bättre resultat hade jag haft roligare på festerna ... ... ... 

Ser ni vad jag menar?

Linnea fattar grejen, men missar poängen men hon är lika glad för det!

Vinter vinter

Generationskärlek

Fredag den 13e

Med tanke på hur det här året börjat så tror jag att jag följer Annas råd och stannar i sängen idag!

Taskig tajming

På lördag öppnar, äntligen, gymmet där jag ska börja träna på. Motionsapparater där varje apparat har egen tv, det är öppet 24 timmar om dygnet och det kostar inget att parker. Helt perfekt med andra ord. Jag har längtat efter det sen innan jul.
Men på lördag när dom öppnar kommer jag nog inte att vara där. Allt på grund av att jag fastnade i liften sist vi åkte slalom. Nu ser det ju inte som om jag har en handboll istället för ett knä nå mer. Men efter läkarbesöket i måndags så finns två möjliga diagnoser, i bästa fall har jag bara en blödning i en muskel eller två. Mer troligt (och detta eftersom knät inte är missfärgat) har jag en spricka i meniskeln. Jag visste inte ens att det fanns nå som hette så inne i knät...
Men det vet vi först om tio dagar. Borde man inte kunna se det på nån form av röntgen? Varför vänta tio dagar?
Hursomhelst så suger det att jag inte kan gå och träna på lördag som jag längtat så efter! Jag till och med drömmer om hur skönt det vore att ta sig till gymmet och svettas ut all frustration i en timme eller två...

Vi drar till fjällen...

... eller åtminstone till Måttsund.

Alexander peppar skidåkning. Utan skidor.

Snyggaste bilen. Tur att Elina är lång och bilen liten när skidorna ska upp på taket. Lite "Markoolio-vi-drar-till-fjällen" känsla

Alexanders goggles är riktigt fotogeniska med spegelglasen.

Alexander kom först susande ner för backen

Sen blev det så här...

Efter det blev alla bilder såhär...

... och såhär.

Efter ett torkade kameran och bilderna blev bättre igen. Både Elina och Alexander åker på coola twintips. Elina är mer van.

Alexander provade sina twintips för första gången och det gick bra

Ända tills han skulle stanna, då fortsatte han att åka. Men baklänges...

Skippa första och sista åket...

... Varje dag!

Tycke och smak

Samma län. 

Olika tidningar.

Gott Nytt År!