Precis ett år sedan

För precis ett år sedan tog mitt liv en helomvändning.

Det kom som en uppenbarelse i bilen på väg hem efter en kväll med SingStar och Buzz med K, J och LN.

Där, i bilen när jag precis svängt ut på svartöleden tog jag Beslutet.

Beslutet som jag visste var det rätta. 

Jag visste att M skulle sucka och P grymta åt det, men jag visste att de nog i slutänden skulle stå bakom mig. 

Och om de inte gjorde det så fick jag klara mig utan deras stöd.

Jag visste att jag åtminstone hade tre personers stöd i mitt beslut. 

De personer jag spelat Buzz med den kvällen.

Dagen efter gick jag ut på stan och handlade nya kläder.

Kände mig som en ny människa.

Jag var en ny människa.

Jag hade lämnat den Mig som gick runt i en LTU-tröja och gick på rymdfester bakom mig.

Aldrig mer skulle jag sitta med näsan i någon tjock mattebok en fredagkväll, jag bestämde mig för det.

Så fort jag bara kunde, sålde jag den enorma fysikboken och i samma veva sålde jag alla rutiga kollegieblock. Allt gammalt skulle ut.

Så fort det blev vardag ringde jag syon i Piteå som gladeligen hjälpte mig att byta till journalistik i nya medier, som utbildningen så fint heter i Piteå.

Och tack vare att han inte kunde fixa in mig på en gång var jag tvungen att söka via VHS och därifrån hamnade jag i Sundsvall.

Det är en lång och onödig story om hur jag hittade bildjournalistik, det viktiga är att jag hittade det =P

Några månader senare och efter ett dygns försening från Paris, så kom jag hem till ett antagningsbesked. 

Beskedet om att jag skulle få flytta till Sundsvall.

Så Beslutet taget i all hast i rondellen ut på svartöleden ledde mig till Sundsvall.

Äntligen fick jag på riktigt lämna Luleå.

Efter en vår av pendling till Piteå, fick jag äntligen lämna den delen av landet där alla städer slutar på -eå och där vi har olika storlekar på plättarna och gör pannkaka i ugnen. 

Jag älskar mitt norra Norrland, men jag måste få se mer.

Som P sa – Du får prova dina egna vingar.

Beslutet tog mig till Sundsvall på mina egna vingar (med viss flytthjälp av mina två älskade systerdöttrar E&H, och lite av B med familj som passerade Sundsvall när de semestrade.)

När jag sitter i min lägenhet och känner mig ensam så längtar jag hem till landet med palt, olika stora plättar och pannkaka som görs enbar i ugnen, vet jag att när jag väl är i det landet så kommer jag längta efter Sundsvall.

Jag tror att mina vingar börjar bära mig.