Jag har min lila blommiga bag på sängen och rullar ner kläder i den, väljer ut en bok, hämtar necessären och konstaterar än en gång att jag borde rensa den. Men jag lägger ner den i väskan, mellan lite kläder i hopp om att inget i den ska gå sönder. Jag packar ner ett par finare skor, bara i fall att. Packar upp dom igen och konstaterar att om jag ska tänka ifall att så borde jag också packa ner min fjällräven parkas och en bikini, bara ifall att. Hämtar lite mer kläder, underkläder, massor med strumpor. Nu är jag klar. Men jag känner att jag glömt något, funderar och kommer fram till att jag glömt negelsax och skavsårsplåster. Vis av erfarenhet packar jag också ner en rulle sporttejp. Skavsår är min specialitet, bäst att gardera sig.
Jag vankar oroligt av och an, i väntan på att klockan är dags att åka iväg mot flygplatsen. Kommer på att min väska är bra stor, tar fram en mindre och börjar om. Rullar om alla kläder, ännu hårdare än förra gången. Tycker att jag är klar och börjar vanka igen och snubblar över kameraväskan. Jag har glömt batterier och minneskort. Packar ner det. Jag hör hur en bil rullar in på gården precis när jag packar ner boken i handbagaget istället för i bagageväskan. Jag vet att jag inte kommer att läsa den, men den är en bra täckmantel för att titta på folk i vänthallen.
Kliver in i bilen som rullar iväg. Framme på flygplatsen hör jag ljuden jag älskar, hjulen på väskorna som slår i skarvarna mellan golvplattorna, den lugna rösten som efterlyser folk och de förväntansfulla surret. Jag går fram till incheckningsapparaterna, fixar alla lappar på väskan och går till disken och visar fingeravtrycket och lämnar väskan.
Vis säkerhetskontrollen tömmer jag fickorna öppnar kameraväskan och ser till att jag inte glömt mobilen i byxfickan. Jag går vidare till rätt gate, ser folk spänt stå och vänta och rusa upp när dom släpper ombord folk. Visar fingeravtrycket igen och går ombord och sätter mig på min plats. Jag hamnar bredvid en pratsam gubbe som läst samma bok som jag läser. Flygvärdinnorna gör sin dans och jag hör hur motorerna mullrar igång. Nu nu nu snart lyfter vi PANG jag vaknar, jag är inte alls på ett flygplan på väg ut på äventyr, jag ligger ovanpå överkastet på min säng i Sundsvall. Klockan visar 5.45 tisdagmorgon, TVn står på och kaffemuggen på sängbordet står där full med kallt kaffe.
Jag har varit i Sundsvall sedan 17.23 igår eftermiddag. De är lite drygt ett halvt dygn, och jag är redan rastlös.
I vanliga fall brukar den där bilturen på dryga sex timmar bota rastlösheten för åtminstone en vecka, men igår var den inte alls rogivande och rastlöshetsbotande, snarare tvärtom. Jag blev ilsken och mer rastlös och fick en anledning att hoppa in i bilen och åka upp igen.
Tillbaka till verkligheten, idag är de seminarium om portfolion och fotografintervjun som står på schemat. Bara att göra frukost, koka en ny kopp kaffe och gå iväg till skolan.
tisdag 8 februari 2011
måndag 7 februari 2011
Jag borde byta mekaniker
Nu är jag tillbaka i Sundsvall efter en kortare tripp uppåt. Det känns alltid lika ensamt när man kommer tillbaka hit. Hatar att vara ensam.
De gick inge vidare att köra hit den här gången, först var de snörök och ungefär en miljon lastbilar. Jag tror alla lastbilar i regionen mellan Luleå och Skellefteå var ute på E4an. Förbi Skellefteå gick de bra till någonstans runt Robertsfors där de började vara en massa svarta sopsäckar på pinnar i vägkanten. Renvarning. Mycket riktigt en liten bit senare så stod två renar på vägen. Jag har alltid fått lära mig att renar inte byter håll, de går snällt och fint, men inte så fort över vägen. Tvärtemot älgen som mitt på vägen kan vända och springa tillbaka. Dock hade inte de här två renarna fått lära sig det. Dom gick ut på vägen, i sakta mak, när om var nästan över på andra sidan så vände dom och gick tillbaka till min sida av vägen. När dom nästan var borta från vägbanan vände dom igen och gick över vägen. Varför?!?!
Runt Umeå blev det varmare och slaskigare på vägen, perfekt väder för fungerande spolarvätskesystem. Jag lämnade Röda Faran hos min personliga mekaniker tidigare i veckan för att få just det fixat, för de fungerade bara på passagerarsidan. Nu fungerade det inte på någon sida. Överhuvudtaget. Plus att knappen för att få spolarvätska på rutan fastnade. Så om det hade fungerat så hade de spolat i ett tills de var slut i behållaren. Men nu fungerade det inte alls. Jag tror jag ska byta mekaniker. Eller börja betala honom...
Jag är i alla fall expert på att få rutan tvättad utan spolarvätska nu. Sådetså!
De gick inge vidare att köra hit den här gången, först var de snörök och ungefär en miljon lastbilar. Jag tror alla lastbilar i regionen mellan Luleå och Skellefteå var ute på E4an. Förbi Skellefteå gick de bra till någonstans runt Robertsfors där de började vara en massa svarta sopsäckar på pinnar i vägkanten. Renvarning. Mycket riktigt en liten bit senare så stod två renar på vägen. Jag har alltid fått lära mig att renar inte byter håll, de går snällt och fint, men inte så fort över vägen. Tvärtemot älgen som mitt på vägen kan vända och springa tillbaka. Dock hade inte de här två renarna fått lära sig det. Dom gick ut på vägen, i sakta mak, när om var nästan över på andra sidan så vände dom och gick tillbaka till min sida av vägen. När dom nästan var borta från vägbanan vände dom igen och gick över vägen. Varför?!?!
Runt Umeå blev det varmare och slaskigare på vägen, perfekt väder för fungerande spolarvätskesystem. Jag lämnade Röda Faran hos min personliga mekaniker tidigare i veckan för att få just det fixat, för de fungerade bara på passagerarsidan. Nu fungerade det inte på någon sida. Överhuvudtaget. Plus att knappen för att få spolarvätska på rutan fastnade. Så om det hade fungerat så hade de spolat i ett tills de var slut i behållaren. Men nu fungerade det inte alls. Jag tror jag ska byta mekaniker. Eller börja betala honom...
Jag är i alla fall expert på att få rutan tvättad utan spolarvätska nu. Sådetså!
En helt vanlig eftermiddag i sällskap med en dagdrömmare
Det började som en helt vanlig tråkig vardagseftermiddag, min systerdotter kom hit efter skolan eftersom hon skulle äta middag här. Eftersom deras hund är ensam hemma under dagarna och behöver gå ut på promenad på eftermiddagen så for vi till dom för att ta ut hunden, och hämta upp utbytesstudenten som också skulle äta hos oss.
Vi hade trevligt i bilen med den enda fungerade skivan, Absolute AfterSki och skrattade åt låtar som heter saker som Karatefylla och Sång om ingenting (nej, jag vet inte varför jag äger en skiva med namnet Absolute SfterSki och ja jag är pinsamt medveten om att den nämn alldeles för många gånger på sista tiden här på bloggen för att det ska vara hälsosamt), i alla fall så kom vi fram och gick in, men när vi öppnade dörren möttes vi inte av ett svart virrvarr av päls med glimmande vita tänder som biter i en enorm fårskinsfäll.
Jag: Hanna, hunden verkar inte vara hemma
Hanna: Neeeeeeej
Jag: Men vars är hunden?
Hanna: Jjaaaaag veeeeet iiiinte
Jag: Men du borde kanske kolla de?!
Hanna (står fortfarande kvar på hallgolvet där hon stannade):Jaaa
Anna (utbytesstudenten): Zicco är inte här
Jag: Men vars är han då?
Hanna: Veeeeet iiiiinnnnnnnnte
Jag: Men var han hemma imorse då?
Hanna: Jaaaag veeeet iiiiiiiinte
Jag: Men hur kan du inte märka om hunden var hemma imorse?
Hanna: Jaaaaaa, men jag var ju uppe. Han kanske har stängt in sig i tvättsttugan (går mot tvättstugan, men kommer inte fram), men då borde han ju ha låtit. Han kanske har dött under sängen (går lugnt in i sovrummet och kollar under sängen). Nej där var han inte.
Jag (vet inte om jag ska skratta, gråta eller skrika rakt ut av frustration): Men han kanske har åkt med pappa till Hapranda?
Hanna: Jaaaaa kanske
Jag: Du ska inte ringa pappa och fråga det?
Hanna: Neeeeej de behövs inte han är nog där
När vi är på väg hem till oss igen med ogjort ärende (förutom att Anna nu är med i bilen) så upptäcker Hanna hundspår och följer dom som värsta indianen och upptäcker att dom slutar där bilen brukar stå och utbrister: "Han verkar ha åkt iväg i bilen." Ingen fundering på om de var i deras bil eller någon annans bil de var hunden hade åkt med i klev Hanna lugnt och glatt in i bilen och konstaterade att hon var hungrig.
För alla som undrar hur de gick med hunden så hade han, precis som vi misstänkte, åkt med sin husse Haparanda för att bygga järnväg. Husse hade till och med skrivit en lapp om det. Den hade Hannas storasyster sett och klart och tydligt berättat åt Hanna att Zicco hade åkt till Haparanda på morgonen.
Vi hade trevligt i bilen med den enda fungerade skivan, Absolute AfterSki och skrattade åt låtar som heter saker som Karatefylla och Sång om ingenting (nej, jag vet inte varför jag äger en skiva med namnet Absolute SfterSki och ja jag är pinsamt medveten om att den nämn alldeles för många gånger på sista tiden här på bloggen för att det ska vara hälsosamt), i alla fall så kom vi fram och gick in, men när vi öppnade dörren möttes vi inte av ett svart virrvarr av päls med glimmande vita tänder som biter i en enorm fårskinsfäll.
Jag: Hanna, hunden verkar inte vara hemma
Hanna: Neeeeeeej
Jag: Men vars är hunden?
Hanna: Jjaaaaag veeeeet iiiinte
Jag: Men du borde kanske kolla de?!
Hanna (står fortfarande kvar på hallgolvet där hon stannade):Jaaa
Anna (utbytesstudenten): Zicco är inte här
Jag: Men vars är han då?
Hanna: Veeeeet iiiiinnnnnnnnte
Jag: Men var han hemma imorse då?
Hanna: Jaaaag veeeet iiiiiiiinte
Jag: Men hur kan du inte märka om hunden var hemma imorse?
Hanna: Jaaaaaa, men jag var ju uppe. Han kanske har stängt in sig i tvättsttugan (går mot tvättstugan, men kommer inte fram), men då borde han ju ha låtit. Han kanske har dött under sängen (går lugnt in i sovrummet och kollar under sängen). Nej där var han inte.
Jag (vet inte om jag ska skratta, gråta eller skrika rakt ut av frustration): Men han kanske har åkt med pappa till Hapranda?
Hanna: Jaaaaa kanske
Jag: Du ska inte ringa pappa och fråga det?
Hanna: Neeeeej de behövs inte han är nog där
När vi är på väg hem till oss igen med ogjort ärende (förutom att Anna nu är med i bilen) så upptäcker Hanna hundspår och följer dom som värsta indianen och upptäcker att dom slutar där bilen brukar stå och utbrister: "Han verkar ha åkt iväg i bilen." Ingen fundering på om de var i deras bil eller någon annans bil de var hunden hade åkt med i klev Hanna lugnt och glatt in i bilen och konstaterade att hon var hungrig.
För alla som undrar hur de gick med hunden så hade han, precis som vi misstänkte, åkt med sin husse Haparanda för att bygga järnväg. Husse hade till och med skrivit en lapp om det. Den hade Hannas storasyster sett och klart och tydligt berättat åt Hanna att Zicco hade åkt till Haparanda på morgonen.
söndag 6 februari 2011
Vi drog till Jokkmokk och hittade tysk salami
Igår var vi som sagt till Jokkmokks marknad. Det var jag, En lite äldre fjortis hennes lillasyster en lite yngre fjortis, utbytesstudenten som bor hos dom och deras föräldrar, med andra ord klanen Hedenström och deras utbytesstudent.
Jag, de två fjortisarna och utbytesstudenten for iväg före de andra med Röda Faran, vi hade allsång till Absolute AfterSki och hela bilen sjöng med i låtar som Boten Anna (ni vet låten, Jag känner en bot, Anna, Anna heter hon...) och Jag vill vara din Margareta i discotappning. De gick jättefint att ta sig till Jokkmokk, trots att min äldre syster starkt tvivlande att vi skulle ta oss ändra fram, och vi kom dit långt före de äldre Hedenströmmarna.
Plus att vi inte kom fram 2000 fattigare. Jag återkommer till det.
Jag tycker att de var trevligt, men nästa gång ska jag ha annat sällskap.
Gå på marknad med en fjortis som inte vill vara där, och därför går rakt fram igenom folkmassan och stannar enbart där de säljer armband. När vi då ändå tittade på armband så unnade jag mig ett sånt vackert tennarmband. Som jag fick lära mig att det hette.
Så här var de, den äldre fjortisen sa till sina föräldrar "jag vill köpa ett sånt samearmband" hennes mor (min syster) fräste till svar "det heter inte samearmband, de heter tennarmband", minst lika högt och tydligt som fjortisen hade sagt det om samearmband.
För att fortsätta där jag hamnade på ett sidospår så var den andra yngre fjortisen egentligen i Jokkmokk enbart för att köpa hemmagjort godis (ni vet, sånt som de säljer på alla marknader), för de var så mycket nyttigare enligt hennes egna utsago. Men eftersom ingen av fjortisarna tagit med sig några pengar så fick de vänta tills de äldre Hedenströmmarna anlände såsmåningom.
Utbytesstudenten var den normalaste av alla och verkade rätt nöjd och berätta om hur de fungerar i Tyskland när man ska ta körkort och hur gärna hon ville köra bil. När vi hamnade mitt en tysk turistgrupp översatte hon glatt vad dom sa. Jag tror de botade hemlängtan lite.
Än så hade inte de äldre Hedenströmmarna anlänt eftersom de hade åkt fast för fortkörning i en hastighetskontroll, så de kom fram till Jokkmokk 2000 kronor fattigare och tämligen irriterade.
Vi kom överens om att mötas vid Jokkmokks kommunhus, bredvid den tomma ytan där vi stod och väntade på dom fanns ett marknadsstånd som visade sig sälja tysk salami. Vi hade dragit med Utbytesstudenten som kommer från Tyskland, hela vägen till Jokkmokk för att upptäcka att de säljer tysk salami.
Efter en lång väntan så såg vi äntligen herr Hedenströms mössa i folkhavet. Jag vet inte vad jag ska tycka om den där mössa. Är den så hemsk att den är cool, eller är den bara ful? En sak är säker i alla fall, den är äkta 80-tal.
Man kan lugnt säga att stämningen var rätt spänd mellan dom.
Klockan var långt efter lunchtid så mat var prio ett. Jag ville ha souvas från något av marknadsstånden utomhus. Men dom andra frös om fötterna så det blev pizzerian. Vi var inte ensamma där, men efter att ha skohornat oss in och köat och trängt oss fram till ett bord på ett sådant sätt att de två fjortisarna tyckte vi var skämmiga fick vi till sist ett bord och åt upp vår mat.
Sen var de bara att springa ner till sjön för renrallyt. Jag fick några bra bilder, men eftersom alla var något stressade så stannade vi inte hela tävlingen.
Innan vi begav oss tillbaka mot Luleå så sprang vi igenom marknaden och köpte med oss hem de obligatoriska bitarna med kaffeost och torkat renkött.
Jag och fjortisen for hem med varsitt tennarmband och den yngre fjortisen fick till slut sitt godis.
Jag hade gärna stannat längre, för att få mer bilder och så. Nästa gång jag far på Jokkmokks marknad så ska jag ha annat sällskap. Inte för att det här var otrevligt, men jag ska åka med nån som har samma intresse som mig. Den äldre fjortisen sa sig ha det, men hon hade kameran långt ner i sin klarröda Adidasväska, den yngre fjortisen var där för godiset, snacka om dyrt godis, åka 30 mil totalt för att köpa godis.
Utbytesstudenten, ja ... hon var väl där för att utbytesstudenter som kommer hit upp ska ha varit där. Och de äldre Hedenströmmarna var väl där av motsvarande anledning som utbytesstudenten.
Jag, de två fjortisarna och utbytesstudenten for iväg före de andra med Röda Faran, vi hade allsång till Absolute AfterSki och hela bilen sjöng med i låtar som Boten Anna (ni vet låten, Jag känner en bot, Anna, Anna heter hon...) och Jag vill vara din Margareta i discotappning. De gick jättefint att ta sig till Jokkmokk, trots att min äldre syster starkt tvivlande att vi skulle ta oss ändra fram, och vi kom dit långt före de äldre Hedenströmmarna.
Plus att vi inte kom fram 2000 fattigare. Jag återkommer till det.
Jag tycker att de var trevligt, men nästa gång ska jag ha annat sällskap.
Gå på marknad med en fjortis som inte vill vara där, och därför går rakt fram igenom folkmassan och stannar enbart där de säljer armband. När vi då ändå tittade på armband så unnade jag mig ett sånt vackert tennarmband. Som jag fick lära mig att det hette.
Så här var de, den äldre fjortisen sa till sina föräldrar "jag vill köpa ett sånt samearmband" hennes mor (min syster) fräste till svar "det heter inte samearmband, de heter tennarmband", minst lika högt och tydligt som fjortisen hade sagt det om samearmband.
För att fortsätta där jag hamnade på ett sidospår så var den andra yngre fjortisen egentligen i Jokkmokk enbart för att köpa hemmagjort godis (ni vet, sånt som de säljer på alla marknader), för de var så mycket nyttigare enligt hennes egna utsago. Men eftersom ingen av fjortisarna tagit med sig några pengar så fick de vänta tills de äldre Hedenströmmarna anlände såsmåningom.
Utbytesstudenten var den normalaste av alla och verkade rätt nöjd och berätta om hur de fungerar i Tyskland när man ska ta körkort och hur gärna hon ville köra bil. När vi hamnade mitt en tysk turistgrupp översatte hon glatt vad dom sa. Jag tror de botade hemlängtan lite.
Än så hade inte de äldre Hedenströmmarna anlänt eftersom de hade åkt fast för fortkörning i en hastighetskontroll, så de kom fram till Jokkmokk 2000 kronor fattigare och tämligen irriterade.
Vi kom överens om att mötas vid Jokkmokks kommunhus, bredvid den tomma ytan där vi stod och väntade på dom fanns ett marknadsstånd som visade sig sälja tysk salami. Vi hade dragit med Utbytesstudenten som kommer från Tyskland, hela vägen till Jokkmokk för att upptäcka att de säljer tysk salami.
Efter en lång väntan så såg vi äntligen herr Hedenströms mössa i folkhavet. Jag vet inte vad jag ska tycka om den där mössa. Är den så hemsk att den är cool, eller är den bara ful? En sak är säker i alla fall, den är äkta 80-tal.
Man kan lugnt säga att stämningen var rätt spänd mellan dom.
Klockan var långt efter lunchtid så mat var prio ett. Jag ville ha souvas från något av marknadsstånden utomhus. Men dom andra frös om fötterna så det blev pizzerian. Vi var inte ensamma där, men efter att ha skohornat oss in och köat och trängt oss fram till ett bord på ett sådant sätt att de två fjortisarna tyckte vi var skämmiga fick vi till sist ett bord och åt upp vår mat.
Sen var de bara att springa ner till sjön för renrallyt. Jag fick några bra bilder, men eftersom alla var något stressade så stannade vi inte hela tävlingen.
Innan vi begav oss tillbaka mot Luleå så sprang vi igenom marknaden och köpte med oss hem de obligatoriska bitarna med kaffeost och torkat renkött.
Jag och fjortisen for hem med varsitt tennarmband och den yngre fjortisen fick till slut sitt godis.
Jag hade gärna stannat längre, för att få mer bilder och så. Nästa gång jag far på Jokkmokks marknad så ska jag ha annat sällskap. Inte för att det här var otrevligt, men jag ska åka med nån som har samma intresse som mig. Den äldre fjortisen sa sig ha det, men hon hade kameran långt ner i sin klarröda Adidasväska, den yngre fjortisen var där för godiset, snacka om dyrt godis, åka 30 mil totalt för att köpa godis.
Utbytesstudenten, ja ... hon var väl där för att utbytesstudenter som kommer hit upp ska ha varit där. Och de äldre Hedenströmmarna var väl där av motsvarande anledning som utbytesstudenten.
lördag 5 februari 2011
Jokkmokks marknad
Det här är Jokkmokks marknad, en fil på höger sida och en på vänster. Stannar du så får du räkna med att få en armbåge i ryggen och en knuff framåt. Men nu har jag varit där i alla fall. Trots allt var det riktigt trevligt =)
Det här är Ingemar, hans mössa är ... från 80-talet. Jag vet inte vad jag ska tycka om den, det är nästan så att den är så hemsk att den blir cool.
Hanna åkte långt för att köpa godis, men då fick hon det å andra sidan i en fin papperspåse.
Foto: Elina Hedenström
Det var bilkö, mitt ute i skogen. Hela vägen mellan Jokkmokk och Luleå.
onsdag 2 februari 2011
Hollywood-a flash of light
Bläddrar bland TV-kanalerna och fastnade på NCISpå trean. På tal om TV-kanaler, varför är det ALDRIG något bra på TV, oavsett hur många kanaler man har?
Nu var de inte de jag tänkte ta upp. Det handlar om blixtar. Jag har en rätt flashig blixt till min kamera den är stor och får min kamera att se otroligt proffsig ut, helt i linje med den allmänna teorin om att ju längre objektiv desto bättre fotograf, ju större blixt desto proffsigare fotograf. Men min otroligt flashiga och proffslookiga blixt låter inte klatsung när jag använder den. De blixtar dom har på NCIS gör det. Som den kameranörd jag är så har jag detaljstuderat deras kameror och de har Nikon-kameror och SB800-blixtar. Samma utrustning som mig. Så nu är min fråga, vilken Hollywoodnisse har kommit på att de låter klatsung när blixten fyras av? För deras kameror är tysta när dom fotar utan blixt, men låter otroligt högt när de använder blixt. Min kamera har alltid ett katsung-liknande ljud, oavsett om jag använder blixt eller inte.
Vid närmare eftertanke så kanske dom har såna gamla magnesiumblixtar och inte alls några SB800:or...
Eller så är de bara ett sånt där Hollywoodfenomen som att man inte behöver titta på vägen när man kör bil, att man ser Eiffeltornet från alla hotellrumfönster i Paris och man inte påverkas av naturlagar, så som gravitationskraften.
Nu var de inte de jag tänkte ta upp. Det handlar om blixtar. Jag har en rätt flashig blixt till min kamera den är stor och får min kamera att se otroligt proffsig ut, helt i linje med den allmänna teorin om att ju längre objektiv desto bättre fotograf, ju större blixt desto proffsigare fotograf. Men min otroligt flashiga och proffslookiga blixt låter inte klatsung när jag använder den. De blixtar dom har på NCIS gör det. Som den kameranörd jag är så har jag detaljstuderat deras kameror och de har Nikon-kameror och SB800-blixtar. Samma utrustning som mig. Så nu är min fråga, vilken Hollywoodnisse har kommit på att de låter klatsung när blixten fyras av? För deras kameror är tysta när dom fotar utan blixt, men låter otroligt högt när de använder blixt. Min kamera har alltid ett katsung-liknande ljud, oavsett om jag använder blixt eller inte.
Vid närmare eftertanke så kanske dom har såna gamla magnesiumblixtar och inte alls några SB800:or...
Eller så är de bara ett sånt där Hollywoodfenomen som att man inte behöver titta på vägen när man kör bil, att man ser Eiffeltornet från alla hotellrumfönster i Paris och man inte påverkas av naturlagar, så som gravitationskraften.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)