Resan

Dudunkdudunk

Man hör ljudet av tågen redan när man går ner för trappan som leder från det livliga gatulivet till de kaklade gångarna där det enda som hörs är fotsteg på stengolvet, det rytmiska dudunket från tågen som rör sig i tunnlarna och svischet från tågen när de kommer in på perrongerna. I rulltrappan på väg ner till perrongerna slår den emot en som om man åkt in i en vägg. Luften, den varma kvalmiga luften som doftar en blandning av varmt gummi, varm metall, svett och andra mänskliga dofter. Det är doften av tunnelbana.

Tåget kommer och en trevlig kvinnoröst ropar ut något som inte går att förstå.

Fötterna jublar när de får sätta sig ner på ett av de obekväma sätena, om man har tur. Bredvid mig står en pappa med sin son, han visar hur man ska stå när tunnelbanan bromsar in för att inte flyga iväg. Jag ler för mig själv och kvinnorösten meddelar vad nästa station är och att man ska vara uppmärksam på mellanrummet mellan tåg och plattform, mind the gap.

Framme och den där doften slår emot en igen när dörrarna öppnas. Här är ljudet av fotsteg mot stengolvet mycket intensivare, här är det mycket fler fötter som går på stengolven. Uppför rulltrappan och genom spärren. En ny kakelklädd gång, massor med människor på väg någonstans. Jag hittar den, bussterminalen. Klättrar in i bussen och lägger ovillig ifrån mig min röda ryggsäck på de svarta bagage

hyllorna längst bak i bussen, när jag går in i gången mellan sätena kan man nästan ta på den spända stämningen. Alla håller hårt i sina väskor och sitter som på nålar, jag sätter mig vid fönstret. På stolsryggen framför mig sitter det obligatoriska intorkade tuggummit bredvid reklamlappen för bolaget som kör bussarna. Det ligger en doft av dammigt filttyg i luften. Bussen börjar rulla och hoppet om att den är utrustad med AC försvinner. Bussen far runt gathörnen och kurvorna i en sån fart man skulle kunna tro att chauffören har snott bussen. Efter vad som känns som en evighet så meddelar chauffören att vi nu är framme. Stressen av tanken på att bussen skulle åka iväg med ens väska gör att man springer av bussen och rycker med väskan i farten.

Dörrarna öppnas och det första man hör är ett pling och någon ropar ut ett oförståbart meddelande i högtalarna. Det luktar gummi. Golvet är gummiklätt med stora upphöjda ringar i, vilket skapar ett tyst dunkade när resväskor och bagagevagnar dras över golvet.

Det är kö, maskinerna som ska spotta ut lappar av alla möjliga slag fungerar inte och irritationen ligger som en hinna över den lyckliga känslan att få resa bort. För det är precis som det hävdas i början av första sällskapsresanfilmen, svenskar reser inte till något, utan från något. Man slussas hit och dit och fram och tillbaka innan man slutligen får lämna ifrån sig väskan. Över huvudet hör man brummandet från ett flugplan som lyfter. Uppför trappen till säkerhetskontrollen, glömde mobilen i byxfickan och man blir nästan kroppsvisiterad. Den stora tavlan med avgående flyg, vid en första anblick syns inte SK012 till Kallax, men efter närmare granskning så fanns den där på tavlan, näst högst upp: gate 44. Längst bort.

Det är barn som skriker och man hör fotsteg som stressar fram och tillbaka över gummigolvet.

Titt som tätt dyker det upp ett uppklätt gäng, besättningen. Varje gång de verkar närma sig gate 44 så tar de väntande ett djupt andetag i hopp om att det är deras pilot som nu anlänt. Varje gång blir de lika besvikna.

Några barn sitter och tittar storögt ut genom panorama fönstren på flygplanen som lyfter och landar, en man pratar konstant i telefonen och berättar åt människorna i andra änden att han minsann är på flygplatsen. På golvet ligger att gäng ungdomar och sover.

En prydligt klädd kvinna kommer och ställer sig bakom disken under skylten GATE 44. Som på given signal reser sig de flesta av de väntande och börjar köa. Då inget händer så sätter det sig igen. Tills damen ropar ut att snart är det dags att börja ombordstigningen. Alla reser sig på nytt. Och sätter sig snart lika besvikna igen.

På TV-skärmen börjar det blinka ett ord i gröna bokstäver, boarding/ombordstigning och nu reser sig alla upp och kastar sig fram till kvinnan bakom disken.

Nu ekar stegen i tunneln som tar en ut till flygplanet. Alla ska ha sitt handbagage på golvet framför sig, och om de nu måste ha det på bagagehyllan så ska de vara precis ovanför ägarens huvud. Efter en del bök och stök sitter alla ner och den välbekanta säkerhetsdemonstrationen drar igång.

Det drar i magen och plötsligt så flyger vi.

Dodonk och landningshjulen tar i marken. Barn skriker och flygvärdinnan meddelar att alla ska sitta kvar tills lampan med säkerhetsbältet släckts, men ändå börjar folk resa på sig och plocka ner sitt handbagage. När lamporna med säkerhetsbältet släcks så reser sig resterande av passagerarna upp och trängseln blir total när alla ska ut på en gång.

Vid bagagebandet är förväntningen hög och konspirationsteorierna om att de tappat bort bagaget många, men till slut kommer väskorna och resan är över för den här gången.