När katten är borta dansar råttorna på bordet. Jag har lägenheten i Hjulsta för mig själv sedan Ana tog in på hotell med sin darling, så nu sitter jag i vardagsrummet och äter frukost. Najs!
Jag har redan hunnit klura över två stora i-landsproblem eftersom jag vaknade alldeles för tidigt.
1) Vars gömmer Clark Kent Stålmannenmanteln när han är journalist? Jag kan tänkta mig att den ubertajta pyjamas utan problem går att ha under kostymen, just eftersom den är så tajt. Manteln däremot känns som om de borde vara knövligt att få in i en kostym. Var har han den? För när han sen blir Stålmannen sliter han ju bara upp kostymen.
2) Alla som kan lite om Photoshop vet att de är ytterst olämpligt att ha visa bilderna i 33,3 % eftersom de blir pixligt då 33,3% är typ oändligt. Varför öppnar Photoshop då ALLTID liggande bilder i visningsläge 33,3%?
Igår var planen att jag skulle på Gröna Lund med familjen Haarala-Larsson-Södergren-Wikström. När jag nu ändå är så knäpp som jag är så promenerade jag från centralen till Grönan. På vägen åt jag mitt livs godaste smoothie.
Okej, Stockholm är en väldigt vacker stad på sommaren. Jag älskar att promenera genom Gamla Stan och längs med vattnet, som längs med Strandvägen. Båda ställena har dock samma nackdel. Dessa strosande turister! Jag vet, jag gick rätt fort och ville komma fram och så. Jag kan också tycka om att strosa, men varför ska man stanna mitt på vägen och knäppa kort? Varför kan man inte ta fem steg åt sidan där ingen går? Och varför kan man inte gå rakt fram när man strosar? Varför svänga fram och tillbaka över hela vägbanan?
Nää nu ska jag väl inte gnälla, tillbaka till Gröna Lund.
När jag kom in på Gröna Lund så mötte jag en kompis från Sundsvall och hennes familj. Lite roligt var att hennes pappa kom ihåg mina bilder från vernissagen =D
Kom så fram till Grönan och såg den.
Kön från helvetet. Kön för att komma in på Gröna Lund. Jag skulle säga att den är värre in kön till Madame Tussads en regnig Londondag.
När jag stod där och kände mig rätt håglös över att ställa mig i den kön i sommarhettan så passerade en bekant röd minibuss på gatan och det dröjde inte länge innan min mobil ringde. Även familjen med alla efternamn hade sett kön. Ingen ville ställa sig i den.
Planerna ändrades och vi skulle ses på Drottninggatan istället.
Kände mig lätt bekväm i värmen och resonerade som så att det nog skulle vara rätt tomt på båten eftersom alla människor stod i kö till Gröna Lund, jag hade rätt. Svalkade skönt när man stod ute på däck.
Gamla Stan var fullt av strosande turister och jag kryssade fram mellan dem och försökte hålla mig på de smalaste skuggigaste gränderna.
Väl framme på Drottninggatan så väntade helvetet, ännu mer strosande människor än i Gamla Stan. Hittade hur som helst till sist delar av familjen med alla efternamn inne på Zara. Killarna plus Mini-Me stod i dörren och väntade på tjejerna. De var med andra ord som det skulle.
När jag hälsat på alla som inte åkte vagn satte jag mig på huk för att säga hej till Mini-Me som började låta som om hon tänkte gråta. När hon såg mig tappade hon verkligen hakan. Det var inte bara en förvånad min som vuxna brukar ha. Ögonen tredubblades i storlek, och det säger en del eftersom hon har enorma ögon från början, och munnen blev minst lika stor som ögonen och man såg verkligen att hon inte fattade hur jag hade hamnat på det här konstiga stället.
När tjejerna var klara på Zara så skulle alla ta sig vidare till nästa affär. Det var då jag insåg det.
Shopping på Drottninggatan, med tre nästan-tonåringar, en tjej i mittemellan ålder och två barn i barnvagn, är effektivare som preventivmedel än p-piller.
Ett koppel till varje unge hade varit något. Åtminstone till dem som går själva, Mini-Me satt fastspänd i vagnen, som tur är. Medan Kalle och Alexander kollade grejer på Intersport så lät vi Mini-Me slippa vagnen en stund och genast var hon på väg mot rulltrappan och när jag tog tag i hennes klänning för att stoppa henne började hon tjuta som en stucken gris. (Det är då hon INTE är lik mig)
Vi tappade även bort Kalle för en stund inne på Intersport, men som tur är hittade vi igen honom.
Sen var det fikastund och ja alltså om jag inte tidigare kastat bort alla planer på barn så gjorde jag det definitivt då.
– Får vi både fika och macka?
– Jag vill inte ha fika! Jag vill ha glass!
– Men jag vill ha det NU! Det blir ju efterrätt, efter fikat.
Det blev fika och dricka med tjat om glass. Jag vet inte hur det gick med glassen, jag gick ut och åt middag med folk som lånat ut sina barn. Klokt.
Idag blir det en p-piller resa till Grönan för att sedan fortsätta till galleriet. Jag är aningen nervös för våra tavlor, någon som kan limma fast dom på väggarna innan stormvinden med alla barn kommer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar