Höjden av slöhet

Det drar kallt ute idag, har aldrig blivit riktigt varm sen jag promenerade till bussen för att åka mot Pinnen. Började dagen med ett kallt projekt, var ute och filmade en häst som sprang 5 varv runt banan. 3 varv åt fel håll och 2 åt rätt håll. Ett av de rätta varven fick jag på film alldeles perfekt. Det andra vart mindre perfekt. Mitt i svängen efter rakan när jag panorerade med kameran glömde jag bort att jag stod i en trappa och filmade och bilden dök. Som tur var stod både jag och stativet på benen. Men bilden dippar iväg mitt i =P
Efter en stund inne på Pinnen då jag precis hann börja tina så bar de av mot stan igen för att fortsätta jobba. Tyvärr fick jag vänta på bussen som var sen och de ledde till att jag fick vänta på tåget. Och att jag därför blev ännu kallare.
Hann inte vara inne på kontoret mer än en timme förrän de var dags att gå till Katten och möta Skolfröken och hennes mamma. Riktigt mysigt med en fika med hemma-folk =)
Eftersom jag tog sen lunch för att ta fika stunden så var de inte så länge kvar av arbetsdagen efter fikat. Så jag hann inte tina då heller. Så nu sitter jag inlindad i två filtar för att försöka tina upp efter en kall och blåsig dag.
När jag stod och frös på tåget på väg hem så kom jag på mig själv med att nå slöhetens absoluta max. När jag klev på tåget så var de så fullt att jag fick stå, men eftersom jag ska åka 16 hållplatser så hinner de ju tunnas ut med folk innan jag ska av. Och allt eftersom folk klev av så vart de tomma platser lediga. Men jag fortsatte stå. Fem hållplatser hemifrån kom jag på mig själv med att stå och tänka: Näää jag ids inte gå och sätta mig jag står kvar. Kändes som om jag i de ögonblicket nådde höjden av slöhet. Är jag stolt? Nej. Men jag måste få tillägga att de verkar vara ett stockholmsfenomen. Jag har sett massor med folk som verkar tänka likadant.