Och precis som alla andra år närmar sig födelsedagen med spänning och glädje. Men samtidigt med en sorgsen känsla i maggropen; sommaren är nästan slut. Samtalsämnet är alltid det samma, hösten.
Sommaren är min årstid, trots att jag gillar vintern. Men inget överträffar de spontana kvällsdoppen i älven, de sena kvällarna med en bok på altanen.
Samtidigt som jag sörjer att kvällarna blir mörkare och doften av varmt gräs och varma blommor byts ut mot doften av kyla, doften av kallt dagg i gräset så kommer den där rastlösheten.
Rastlösheten och omotivationen. Jag vill inte gå och lägga mig på kvällarna eftersom jag vet att jag inte har motivationen att stiga upp på morgonen. För varför ska jag stiga upp om det inte finns något vettigt att stiga upp för?
Visst jag kan tvätta, åka på Ica och köpa en liter mjölk eller baka en till kaka som ska försöka placeras in i frysen, men jag känner inte att det är värt att stiga upp för det.
Men i år är det tusen gånger värre.
I år har jag ångest över att bli äldre, ångest över alla måsten som blir obligatoriska när man kommer tillbaka till sin hemstad.
Ångest över att ha hamnat i ett vägskäl. Ett vägskäl där jag vandrar på vägen som går bort från alla andra.
Medan de skriver examensarbeten, planerar att skaffa hund, köper hus, bygger hus, skaffar barn, söker jobb som de vill ha resten av sina liv. Medan de blir kvar här i stan. Så börjar jag vandringen söderut, är hon som for, pluggar till det jag vill och satsar på jobb i den kungliga huvudstaden. Medan jag drömmer om att få åka tunnelbana och veta åt vilket håll jag ska gå när jag kliver av, så drömmer de om de tre V:na; villa, volvo och vovve.
Och sen var det det där med att vara arbetslös. Räkningarna droppar in som om inget hade hänt och jag känner mig som en parasit på mina föräldrar.
En otillräcklig parasit i tacksamhetsskuld.
Alla dessa tankar far genom mitt huvud medan sommaren skrider allt längre fram, det börjar närma sig att plocka upp potatisen, jordgubbarna är härligt röda och kräftskivan ska planeras.
Men inget är ändå som de ska vara. Grannarna har flyttat, familjen har utökats och blivit äldre. Alla har sina liv här, folk växer ifrån varandra, andra växer ikapp och till och med ifrån mig.
Ibland önskar jag att det fanns någon som förstod, någon jag kunde prata med.
I mina drömmar är den personen fammo. Min farmor. Men jag tror inte hon skulle förstå. Det enda jag minns av henne är det vacker gråa håret och lukten av gula Blend och paketet med cigaretter som hon gömde bakom blomkrukan vid balkongdörren. Och sjukhusrummet där hon dog.
Jag önskar jag var 6 år igen och världen var utan större problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar