Fördelen med lappsjuka

Förra veckan en kväll när jag var i Nikka blev jag lätt knasig av att inte ha nå att göra. Jag stämde träff med en kompis för att äta pizza, men när vi båda hade lokaliserat varandra inne i Kiruna så hade pizzerian vi kände till hunnit stänga så de blev inget av det. På vägen hem snubblande jag över århundradets solnedgång. Om nån hade sett mig och Röda Faran på vägen till Nikka den kvällen måste de ha trott att jag var knäpp. Jag stannade hur många gånger som helst och på ett ställe gjorde jag en vändning på väg, inte de lättaste då vägen till Nikka inte är så bred och Röda Faran inte har nån servostyrning. Men allt går, med lite armstyrka och en hel del ovilja att stanna bilen och gå upp för backen för att ta bilden.

Kebnekaise i solnedgång. Eller jag tror Kebnekaise är med i alla fall, borde vara ett av bergen mellan telefonmasten och den stora klungan med träd som sticker upp. Jag är verkligen helt urusel på att se skillnaden på olika berg på håll...

KlockRENt

Snabba kast här, imorse var vi ut i skogen och där var de vintrigaste vinter och inge barmark alls, nu är jag i Luleå och har varit ute på prommis med hundarna i bara converse och tröja, najs!
På väg ner så hade jag en kompis i bilen, vi kallar honom X, såhär gick vår konversation någonstans söder om Gällivare.
Jag: Ser du renen där i vägkanten?
X: De där är en snödriva ingen ren, de borde väl du om någon se?!
Jag: Nej, de är en ren!
X: Malin, nu är du dum, de är ju bara en snö driiiiiiivvvvvvvaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Precis då höjde snödrivan på de hornförsedda huvudet och vände de ut i vägen för att titta vad de var för vrålåk som var på väg att passera.
X hann väja så vi träffade aldrig renen, men från min vy på passagerarsidan så kändes de som om renen hade enorma horn, typ 3 meter, som bara var 2cm från våran bilsida. X har dock svårt att erkänna att han har fel, så han hävdar fortfarande att de var en snödriva, bara de att de var en snödriva med huvud och horn...
Sen körde jag.

Opepp

Tänk att ni står högt upp på ett berg, alldeles vid kanten på ett stup som sträcker sig nästan hela vägen ner till dalbotten då de kommer en vindpust som för er ut över den där kanten, så ni faller ända ner. 

Det hände mitt självförtroende i förra veckan. John Kimmich aka Einstein's kommentarer har förstört hela min fotolust just nu. De är inte roligt, jag har liksom ingen ork att lyfta armen och ta bilden. Kopplingen mellan ögat som ser bilden och armen och fingret som tar den fungerar inte som den ska. Den fungerar inte alls faktiskt. Glädjen saknas, alltså inte glädjen att vara här. För de är jätteroligt att följa med Niila, även nu när vi kör turister. Igår var vi till Alesjaure och idag har vi varit till Hukijaure, dock får jag åka bagagekälke när vi har med turister, de är kallt och skumpigt och blåsigt. Men ändå roligt. Ända tills jag kommer på att jag ju egentligen ska fota, då bara poff försvinner glädjen. Hänger ni med?

Jag önskar jag också kunde gömma mig bakom en skoter, fast jag hade nog inte ens stuckit ut foten. Jag hade grävt ner mig under den.

Ibland ser man inte skogen för alla träden

Jag har åkt förbi just de här fjället rätt många gånger nu, men de var inte förrän i tisdags, efter att fått de utpekat för mig, som jag såg att bergsskrevan ser ut som ett hjärta. 

Kåbdalis

I fredags var jag, Anna och Stina till Kåbdalis. 

Jag var livrädd innan vi for dit, men de ordnade upp sig och de gick jättebra att åka. Jag överlevde juh!

Här är lite bilder. Enjoy!

Jag missade precis bästa bilden... Som vanligt.

Stina la några fina Z:n i backen

Imårrn

Imorgon far jag tillbaka till Nikka, ska bli så skoj!

Jag nästan längtar efter tystnaden ;)

Mästerpyromanen Hanna