Ibland funderar jag på vad det är som gör att jag inte bara packar en väska och far iväg till någon annan stad långt borta och börjar om?
Jag säger mig alltid att jag inte har råd. Men jag tror de bara är den fega personen inom mig som talar.
För helt ärligt, vad har jag att förlora på det? Vad skulle Luleå ha som ingen annan stad har?
Familjen, men dom kan jag komma och hälsa på när jag känner för det.
Jag önskar jag vore modig nog att ta steget och packa väskan sätta mig på tåget och bara åka iväg.
Börja om från början. Utan några glasögon om hur livet borde vara. Bara ser hur det blir. Och låta det vara som det blir.
Hur gör man?
Vad börjar man att leta?
Ett jobb eller en bostad eller en vän eller någon att hålla i handen när det stormar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar