Plötsligt hände det

En blodig blodapelsin!

Man ska aldrig säga aldrig

Jag trodde inte att jag någonsin skulle säga det. Men jag saknar Sundsvall. Jag saknar kaffet på Barista, jag saknar middagarna ihop och kaffestunderna vid mitt köksbord.

Dricka-kaffe-i-snön-väder

Projekt bota rastlösheten

För att underhålla mig själv så har jag påbörjat ett projekt. Jag ska virka en hund åt Linnea. Den kommer i slutänden vara 30cm hög och rosa till skillnad från den på bilden som ju år gråblå.
Huvudet klart, bara resten kvar då :D

Ännu en fredag som alla andra.

Spenderar ännu en fredagskväll framför TVn.
Just idag så får Audrey Hepburn göra mig sällskap.
Önskar att mitt liv var mer som hennes är i Breakfast at Tiffanys. Fullt av liv, glada människor och en liten aning spänning.

Konsten att ta steget

Ibland funderar jag på vad det är som gör att jag inte bara packar en väska och far iväg till någon annan stad långt borta och börjar om?
Jag säger mig alltid att jag inte har råd. Men jag tror de bara är den fega personen inom mig som talar.
För helt ärligt, vad har jag att förlora på det? Vad skulle Luleå ha som ingen annan stad har?
Familjen, men dom kan jag komma och hälsa på när jag känner för det.
Jag önskar jag vore modig nog att ta steget och packa väskan sätta mig på tåget och bara åka iväg.
Börja om från början. Utan några glasögon om hur livet borde vara. Bara ser hur det blir. Och låta det vara som det blir.
Hur gör man?
Vad börjar man att leta?
Ett jobb eller en bostad eller en vän eller någon att hålla i handen när det stormar?

Luktar jag illa?

Ibland är det så att man börjar fundera.
Är det något fel på mig?
Jag försöker vara alla till lags och försöker att vara med på alla förslag och vara glad, positiv och trevlig och inte vara ivägen eller ta någon större plats.
Men ändå känner mig ensammast i världen.
Som om jag luktar illa.
Eller som om jag var pestsmittad.
Fast jag bara har en tillfällig förkylning.